mariaskratt, fallskärmshoppning och vägbyten
16.
the main man moe fyller 21 år idag. grattis, typ.
jag har kanske fått sveriges kyligaste blick idag. maria och jag har en fejd just nu. vi har haft det sen lördags. när jag var i skolan för att dricka mitt kaffe kan ni ju gissa vem mötte jag i korridoren i hum-huset. jag sade glatt hej till henne bara för att visa att fejden är tramsig och att jag inte bryr mig om den. det är helt fel taktik och helt fel taktik är ju helt perfekt. jag drar sådana banala grejer till sin spets. det är en yrkesskada. okej, att vara mellanbarn är kanske inget yrke. okej, jag drar det kanske inte till sin spets för att jag är mellanbarn. undanflykter är skitkasst.
jag drar det till sin spets för att jag vill påvisa motsatsen. jag vill dra det så långt att det hela uppfattas som helt bisarrt. jag gör detta med många saker. folk förstår det inte alltid. ibland skrattar jag åt det. ibland blir jag skitförbannad. ibland blir jag ledsen.
jag skrattar åt mariafejden. den roar mig.
jag har haft dumma drömmar den senaste tiden. ibland tror jag att det jag drömt om hänt på riktigt och då blir jag lycklig. sen blir jag orolig för att bli olycklig när jag inser motsatsen. jag längtar till drömmarna och fasar för verkligheten kan man säga. det finns två vägar:
1. försöka förverkliga drömmarna.
2. distansera mig.
distansera mig vore antagligen det lämpligaste, men fan vad tråkigt det är. att föverkliga drömmar är som att hoppa ut ur ett flygplan. det är jävligt kul i början, jag känner mig fri, solen lyser, vind i (tja) håret, musklerna är slappa. det blir värre när jag inser att marken kommer mot mig och att det inte finns något jag kan göra åt det.
det slutar alltid med en duns och den dunsen är inte särskilt behaglig.
jag vet inte om jag ska köra på alternativ ett eller två. jag kanske bestämmer mig framåt helgen eller efter london eller när axel varit här. han brukar ha en fackla när jag virrat i resonemanglabyrinter så länge att mina egna slocknat.
fler facklor åt folket!
dagens spår: saul williams - 1987
the main man moe fyller 21 år idag. grattis, typ.
jag har kanske fått sveriges kyligaste blick idag. maria och jag har en fejd just nu. vi har haft det sen lördags. när jag var i skolan för att dricka mitt kaffe kan ni ju gissa vem mötte jag i korridoren i hum-huset. jag sade glatt hej till henne bara för att visa att fejden är tramsig och att jag inte bryr mig om den. det är helt fel taktik och helt fel taktik är ju helt perfekt. jag drar sådana banala grejer till sin spets. det är en yrkesskada. okej, att vara mellanbarn är kanske inget yrke. okej, jag drar det kanske inte till sin spets för att jag är mellanbarn. undanflykter är skitkasst.
jag drar det till sin spets för att jag vill påvisa motsatsen. jag vill dra det så långt att det hela uppfattas som helt bisarrt. jag gör detta med många saker. folk förstår det inte alltid. ibland skrattar jag åt det. ibland blir jag skitförbannad. ibland blir jag ledsen.
jag skrattar åt mariafejden. den roar mig.
jag har haft dumma drömmar den senaste tiden. ibland tror jag att det jag drömt om hänt på riktigt och då blir jag lycklig. sen blir jag orolig för att bli olycklig när jag inser motsatsen. jag längtar till drömmarna och fasar för verkligheten kan man säga. det finns två vägar:
1. försöka förverkliga drömmarna.
2. distansera mig.
distansera mig vore antagligen det lämpligaste, men fan vad tråkigt det är. att föverkliga drömmar är som att hoppa ut ur ett flygplan. det är jävligt kul i början, jag känner mig fri, solen lyser, vind i (tja) håret, musklerna är slappa. det blir värre när jag inser att marken kommer mot mig och att det inte finns något jag kan göra åt det.
det slutar alltid med en duns och den dunsen är inte särskilt behaglig.
jag vet inte om jag ska köra på alternativ ett eller två. jag kanske bestämmer mig framåt helgen eller efter london eller när axel varit här. han brukar ha en fackla när jag virrat i resonemanglabyrinter så länge att mina egna slocknat.
fler facklor åt folket!
dagens spår: saul williams - 1987
Kommentarer
Trackback