mitt enzym i mörkret
fan vad datum är onödigt för det här inlägget.
jag läste ett inlägg av min vän xenobiotic. han talade om dåtiden eller minnen, vad du än vill kalla det. ja, idag talar jag till dig, läsaren. det enda bevis vi har att det finns en personlig dåtid är minnen. man skulle säkert kunna slänga in en massa fotografier och prylar, men folk kan trixa med dem och göra dem till lögner, samt att fotografier är rätt tomma ting utan minnena kopplade till dem.
xenos inlägg fungerade som en katalysator och jag började, i min naivitet själv fundera över min egen inställning till dåtiden. i minnena finns själva meningen med människans existens. jag är naiv, jag är blåögd, båda sorterna. jag tror att vi är bättre på att minnas positiva upplevelser än negativa upplevelser. hade det varit tvärtom hade livet varit som lyckligast i barndomen och sen bara gått utför. det kanske finns sanning i det med.
varför skulle man då vilja bli äldre, peter pan?
jag kan se mig själv framför mig, hukandes över en stor låda lego skraffsandes efter den vita katten, den speciella rustningen, den sista pelaren. det var jag och min låda, timma efter timma, dag efter dag. vill jag leva det livet i all evighet? stundtals känner jag att jag vill tillbaka till det lugnet, till mitt universum, men på det stora hela är det bättre om det bara är ett minne. jag mådde nog inte så bra alla gånger när jag var barn, även när jag hade min låda brevid mig. det är dock inte det jag minns. jag plockar med mig de positiva bitarna. jag tror att man gör det automatiskt. även när livet behandlar en illa finner man positiva inslag. det som hänt mig som jag upplevt som dåligt har ofta genererat en viktig pusselbit i formandet av den person jag är idag.
när allt kommer ner till kritan handlar det om nuet. alla minnen, upplevelser, händelser har format den individ jag är idag. jag gillar den jag är idag alltså uppskattar jag minnena.
jag kan inte ha en likgiltig inställning till mitt förflutna, hade jag haft det hade jag varit likgiltig idag. det beror på när man drar gränsen för vad man räknar som minnen. jag räknar föreläsningen i förmiddags som dåtid. allt som inte är just detta ögonblick är dåtid. bör jag vara likgiltig mot den? det vägrar jag vara. det finns inget att finna i det.
jag vet att jag inte är en uppmärksam man, men det jag lyckas uppmärksamma analyserar jag alltid i efterhand. jag plockar ut det goda ur händelser och minns dem. upplever jag något negativt bearbetar jag det som varit och försöker lära mig något av det. jag tror att de allra flesta gör på det viset, jag tror att det är en fråga om överlevnad.
jag håller varmt om mina minnen. jag finner mig ofta leendes åt stunder som varit. stunder som varit bättre än den jag är i just nu. ju äldre jag blir desto fler sådana stunder får jag. det är den enda anledningen till att jag vill bli gammal. jag kommer att bli en nostalgisk, konstig gubbe. jag längtar dit.
(är man en dålig människa om man känner för att höra linkin parks "in the end"? jag tror att man är lite sämre, fan.)
dagens spår: the specials - ghost town
jag läste ett inlägg av min vän xenobiotic. han talade om dåtiden eller minnen, vad du än vill kalla det. ja, idag talar jag till dig, läsaren. det enda bevis vi har att det finns en personlig dåtid är minnen. man skulle säkert kunna slänga in en massa fotografier och prylar, men folk kan trixa med dem och göra dem till lögner, samt att fotografier är rätt tomma ting utan minnena kopplade till dem.
xenos inlägg fungerade som en katalysator och jag började, i min naivitet själv fundera över min egen inställning till dåtiden. i minnena finns själva meningen med människans existens. jag är naiv, jag är blåögd, båda sorterna. jag tror att vi är bättre på att minnas positiva upplevelser än negativa upplevelser. hade det varit tvärtom hade livet varit som lyckligast i barndomen och sen bara gått utför. det kanske finns sanning i det med.
varför skulle man då vilja bli äldre, peter pan?
jag kan se mig själv framför mig, hukandes över en stor låda lego skraffsandes efter den vita katten, den speciella rustningen, den sista pelaren. det var jag och min låda, timma efter timma, dag efter dag. vill jag leva det livet i all evighet? stundtals känner jag att jag vill tillbaka till det lugnet, till mitt universum, men på det stora hela är det bättre om det bara är ett minne. jag mådde nog inte så bra alla gånger när jag var barn, även när jag hade min låda brevid mig. det är dock inte det jag minns. jag plockar med mig de positiva bitarna. jag tror att man gör det automatiskt. även när livet behandlar en illa finner man positiva inslag. det som hänt mig som jag upplevt som dåligt har ofta genererat en viktig pusselbit i formandet av den person jag är idag.
när allt kommer ner till kritan handlar det om nuet. alla minnen, upplevelser, händelser har format den individ jag är idag. jag gillar den jag är idag alltså uppskattar jag minnena.
jag kan inte ha en likgiltig inställning till mitt förflutna, hade jag haft det hade jag varit likgiltig idag. det beror på när man drar gränsen för vad man räknar som minnen. jag räknar föreläsningen i förmiddags som dåtid. allt som inte är just detta ögonblick är dåtid. bör jag vara likgiltig mot den? det vägrar jag vara. det finns inget att finna i det.
jag vet att jag inte är en uppmärksam man, men det jag lyckas uppmärksamma analyserar jag alltid i efterhand. jag plockar ut det goda ur händelser och minns dem. upplever jag något negativt bearbetar jag det som varit och försöker lära mig något av det. jag tror att de allra flesta gör på det viset, jag tror att det är en fråga om överlevnad.
jag håller varmt om mina minnen. jag finner mig ofta leendes åt stunder som varit. stunder som varit bättre än den jag är i just nu. ju äldre jag blir desto fler sådana stunder får jag. det är den enda anledningen till att jag vill bli gammal. jag kommer att bli en nostalgisk, konstig gubbe. jag längtar dit.
(är man en dålig människa om man känner för att höra linkin parks "in the end"? jag tror att man är lite sämre, fan.)
dagens spår: the specials - ghost town
Kommentarer
Postat av: Xenobiotic
Jag satt och lyssnade på Wolfsheim - keine zurück hela morgonen, det har lite påverkan på tankehjulen. :D
Kul att starta en reaktion i alla fall.
Trackback