vänner
2007-03-30
det här inlägget är dedikerat till alla som känner at jag är er vän.
världen är min lärare, mina vänner är min värld.
ni gör mig mnsklig, på gott och ont.
det gör ont varje gång jag lämnar er. om ni så är i stockholm, göteborg, umeå, skåne eller australien.
jag saknar er varje gång ni lämnar mig.
jag längtar efter nästa gång vi ses och hoppas på att att ett sådant tillfälle kommer.
inner inne vet jag att sådana tillfällen kommer och det värmer mig på vintern, svalkar mig på sommaren.
världen blir behaglig, ni är min värld och jag känner behag.
jag kommer för alltid att prioritera er högst. jag är inget utan er.
skrivet: 14.30. arlanda.
axel är klok, en klokaste jag känner till. jag värderar erika högre än mattias alkberg. även om jag inte gjorde det i två sekunder. hade detta varit min sista kväll i livet och jag fått välja att spendera den med mattias alkberg bd eller erika så vinner erika varje gång. hur jag än vänder och vrider mig. att jag har de prioriteringarna värmer mig. det gör mitt förmodliga hårda hjärta till en saccosäck.
jag blev glad över att jag fick kontakt med min kusin lovisa som jag inte träffat på många år. hon är helt fantastisk, precis som alla andra av mina kusiner. sara med hennes innebandy, jonas vuxenhet, amanda och kristins sunkispubbar. jag ser fram emot varje gång jag träffar dem. jag längtar efter saras student så att jag kan diskutera ting och oting med dem. vi är väldigt olika, men samlas och visar varandra kärlek ändå. och det glädjer mig.
jag får en känsla av vemod när jag lämnar dem, men vi har blodsband så jag vet att vi kommer att träffas igen. jag klamrar mig fast vid den tanken, med alla mina knotiga fingrar och beniga armar. jag älskar dem. jag älskar mina syskon, jag älskar mina föräldrar, jag älskar min släkt. de sprider lugn i en annars osäker värld. jag säger inte det till dem tillräckligt ofta. jag får hoppas att de snubblar över the kids blogg. jag vill inte att de först ska få veta det på deras begravning. morrie var klok när han ville ha en levande begravning, om än jävligt självisk. man bör inte dra komplimanger och vackra ord om sig själv genom andra, man bör uppmuntra dem till att ge dem. bara då har det någon effekt. man uppmuntrar dem genom att hjälpa dem, lyssna på dem, uppmärksamma dem, uppskatta dem. kort och gott genom att visa dem kärlek.
dagens spår: kings of leon - on call (till alla vänner och särskilt till morfar, han är värd det. han är värd mer, men jag är oförmögen till att ge mer än min totala hängivenhet. jag hoppas att den räcker.)
(inte riktigt "on call" utan "i'm on call to be there. and when you fall to pieces, i'll be there waiting.")
det här inlägget är dedikerat till alla som känner at jag är er vän.
världen är min lärare, mina vänner är min värld.
ni gör mig mnsklig, på gott och ont.
det gör ont varje gång jag lämnar er. om ni så är i stockholm, göteborg, umeå, skåne eller australien.
jag saknar er varje gång ni lämnar mig.
jag längtar efter nästa gång vi ses och hoppas på att att ett sådant tillfälle kommer.
inner inne vet jag att sådana tillfällen kommer och det värmer mig på vintern, svalkar mig på sommaren.
världen blir behaglig, ni är min värld och jag känner behag.
jag kommer för alltid att prioritera er högst. jag är inget utan er.
skrivet: 14.30. arlanda.
axel är klok, en klokaste jag känner till. jag värderar erika högre än mattias alkberg. även om jag inte gjorde det i två sekunder. hade detta varit min sista kväll i livet och jag fått välja att spendera den med mattias alkberg bd eller erika så vinner erika varje gång. hur jag än vänder och vrider mig. att jag har de prioriteringarna värmer mig. det gör mitt förmodliga hårda hjärta till en saccosäck.
jag blev glad över att jag fick kontakt med min kusin lovisa som jag inte träffat på många år. hon är helt fantastisk, precis som alla andra av mina kusiner. sara med hennes innebandy, jonas vuxenhet, amanda och kristins sunkispubbar. jag ser fram emot varje gång jag träffar dem. jag längtar efter saras student så att jag kan diskutera ting och oting med dem. vi är väldigt olika, men samlas och visar varandra kärlek ändå. och det glädjer mig.
jag får en känsla av vemod när jag lämnar dem, men vi har blodsband så jag vet att vi kommer att träffas igen. jag klamrar mig fast vid den tanken, med alla mina knotiga fingrar och beniga armar. jag älskar dem. jag älskar mina syskon, jag älskar mina föräldrar, jag älskar min släkt. de sprider lugn i en annars osäker värld. jag säger inte det till dem tillräckligt ofta. jag får hoppas att de snubblar över the kids blogg. jag vill inte att de först ska få veta det på deras begravning. morrie var klok när han ville ha en levande begravning, om än jävligt självisk. man bör inte dra komplimanger och vackra ord om sig själv genom andra, man bör uppmuntra dem till att ge dem. bara då har det någon effekt. man uppmuntrar dem genom att hjälpa dem, lyssna på dem, uppmärksamma dem, uppskatta dem. kort och gott genom att visa dem kärlek.
dagens spår: kings of leon - on call (till alla vänner och särskilt till morfar, han är värd det. han är värd mer, men jag är oförmögen till att ge mer än min totala hängivenhet. jag hoppas att den räcker.)
(inte riktigt "on call" utan "i'm on call to be there. and when you fall to pieces, i'll be there waiting.")
Kommentarer
Trackback