the bronx

Nej, det händer inte så mycket i mitt liv. Gör det det i någons liv? Fuck it. Grejen är att allt folk förlustar sig med är tämligen onödigt. Om det så handlar om transformens, det senaste OC-avsnittet eller se Kurt pryla skiten ur Shane. (helvetiskt vilken bra match det är!)

Sandra and the Yazman är nere i Skåne och avståndet tär lite på mig. Det vore skönt om någon förstod mig när jag sagt "something, something, dark side. Something, something, something, complete" eller "I went to the doctor. All he did was sucking blood from my neck. Don't go see Dr. Acula". Det samma gäller en delad beundran av Pauls näsa som är det man använder för att täcka Connecticut när det regnar. Att bara förstå Connecticut är en bedrift. En liten bedrift, men en bedrift.

Jag definierar min fritid som tid utan måsten. Att känna någon form av press eller stress på sin fritid är inget jag är intresserad av. Jag tror att jag mår bättre av att dela en kopp kaffe på en gammal övergiven utkikspost från andra världskriget med en vän än att stressa runt städer med en massa ärenden. Mitt liv blir kanske inte världens mest intressanta, mitt liv kanske får en alldeles för stor portion arméer med 40 svarta drakar. Det är okej. Jag förväntar mig inget högre, inget värdigare. Jag gör den portion av nytta på min fritid jag ids göra. Jag hjälper människor, åtminstone tror jag det, när de behöver min hjälp. Om det så är med textkluttar över internet eller verkliga samtal. Det viktiga är inte form, det viktiga är stunden. Jag är villig att ta den situationen när den än visar sig. Jag ser det som det mest värderande. Folk behöver inte hålla med mig.
Jag hoppas att jag uttrycker det klart och tydligt. Det kanske jag inte gör. Om jag inte gör det gör det inget det heller. Väldigt lite spelar någon roll när allt kommer till kritan. Jag söker inte prov, jag söker inte människor som kan bekräfta min mening i min existens. Det behöver jag inte. Om jag får det motverkar det sitt eget syfte.
Jag får det jag förtjänar. Jag får det jag behöver från mig själv. Det utan att förringa att om vänner faktiskt vill och kan hjälpa mig låter jag dem. De är det viktigaste på planeten. Jag vet detta, åtminstone tror jag det. Det är egentligen en slutsats som är ett resultat av en egoistisk tankegång. Om inte människor (vänner, familj, eventuell partner) vore det viktigaste vore inte jag viktigast för någon (något) och det är en tanke som skrämmer mig. Åtminstone gör den tanken att världen faktiskt är fruktansvärt onödig starkare.
Folk har sagt att jag bör se upp för det.

Hoho! Mamma, jag har en ätstörning! Det är en överdrift, men jag kan inte skriva något sådant om mig själv med säkerhet. I det fallet är betraktarens åsikt av större vikt. Inte den betraktade. Så är det ibland. Jag är en dålig eremit. Kim ligger väl och spökar, även om flickan blivit (till synes) hälsosammare. Jag hoppas att hon blivit det. Tanken på att hon blivit det värmer mig. Det är fortfarande ett faktum att jag inte vetat hur hon haft det utan att pröva det hon gått igenom. Kan jag inte komma åt det psykiska applicerar jag mer än gärna det fysiska. Ett felsteg kanske. En tro om en högre mening kanske. Det gör det samma. Jag vill träffa Kim, vad än min planering säger. Hon är i Skåne, jag kommer att vara i Skåne. Platta, fagra land.

Hoho! Mamma, jag har ingen ätstörning, enligt mig. "But who the fuck am I?" som Mitch säger. Definierar jag mig själv är det per automatik en cirkeldefinition. Jag betraktar mig själv när jag försöker att definiera mig, men betraktelsen är blott en uppfattning hos det jag försöker definiera. Jag ger upp. Du får definiera mig. Allt för ofta kommar jag till den slutsatsen. Det är endast någon annan som kan definiera mig. Återigen ett exempel på hur människor (vänner, familj, eventuell partner) spelar en roll i en annan ytterst egoistisk värld.
Jag är en egoist, antar jag. Jag kan, som sagt, inte vara säker på det.

Brännbollsyran är för övrigt nonsens. Alldeles för många ungdomar med för lite att göra och för mycket alkohol. Jag är inte säker på om jag fick för mycket alkohol i mig. Kanske, men Kattis visirlapp stannar, så jag är vid ganska många sinnens fulla bruk. Jag blev ganska paranoid och obekväm bland alla de där människorna. Jag vill inte umgås med dem. Jag ser mig själv som en ganska social jävel, men jag börjar för var dag som går inse att det är lögn. En ganska trevlig lögn. Jag kanske är pessimistisk. Jag kanske är associal. Jag kanske är nöjd med de vänner jag har och det är det högsta betyget ens bekantskapskrets kan få, antar jag. Att duga. "Här ligger jag och duger" som Bob säger. Till viss mån är även han en del av min bekantskapskrets. Bögklubb i Malmö. Tjenare.
Trots att jag gillar män framföra en våldsam dans betyder inte det att jag är bög, eller? Haha! Ibland tar skämten överhanden och jag börjar tvivla. Nej, jag vet vad min kropp reagerar på, även om jag själv ser skönhet i två mäns inoljade, rakade bringor tryckta mot varandra.
Självförnekelse! Hahahahaha! Gå inte ner för den stigen inatt Johan, du är för full. Okej.

Jag vill fortfarande ha en ponny.

Dagens spår: The Libertines - Time for heroes