the bronx

jag kommer att bruka svengelska.


fredag:
jag kom till heathrow någon gång vid sextiden tror jag. jag ställde inte om klockan förrens långt senare. heathrow är fucking big! jag satte mig på the picadilly line mot hammersmith och london centrum. varje gång tåget stannade vid en station började jag gapskratta. tänk er den där pretensiösa engelska dialekten säga "this is the picadilly circuit towards... cockfosters". vem fan döper ett ställe till cockfosters? hur som helst hoppade jag av i hammersmith. det småregnade. jag ställde mig och tittade på hammersmith och lyssnade på the clash ("(white man) in the hammersmith palais"). sen gick jag för att hitta en pub som kattis hade tipsat om, the dove. jag kom på att vägbeskrivningen hon gett mig var värdelös. gå ner till floden och sen följ den uppströms. följa den uppströms beror väl på var jag kommer ner till floden!? jag gick uppströms först och hittade många söta pubbar men inte rätt. jag vände när jag kom fram till en massa nybyggda hus och beslöt mig för att chansa på det andra hållet. jag kom ner vid en park. the dove låg på andra sidan parken. det var inte särskilt svårt att hitta.
det var en väldigt fin pub. jag beställde käk och öl. jag trodde att klockan var runt 2000 och en mycket lämplig tid för öl, men det var svensk tid. jag drack en fyra bärs och filosoferade över london. runt den fjärde började jag småprata med folket brevid mig. australienare. gamla australienare. gamla advokataustralienare. james och en brud. just när jag började prata med dem kom två brittiskor fram och frågade om de fick ansluta. visst som fan sade jag. eller "sure as hell". de hade spanat in mig under en längre tid beroende på mina festivalband och min väska. det är något med mig som lockar till sig vegetariska politikbrudar. brianna var just en sådan. jag vet inte riktigt om annie.

det tog inte lång stund förrens jag och brianna snackade om världspolitik, festivaler, droger och om allmänna skillnader mellan england och sverige. jag och james snackade om varför i helvete man lär ut tyska och franska i australien. brianna var rolig. hon kunde snacka oförhindrat om allt och beskrivs bäst med ordet "goofy". brianna använde allt som oftast charader, gester och minspel när hon pratade till min stora förtjusning.
hon var en skotte som kom från södra england (två timmar söder om london med tåg, that's fucking far som hon sade) och pratade med en amerikansk dialekt. det bästa med henne var dock håret. hon hade verkligen exakt samma frisyr som robert plant hade runt 1968. riktigt snyggt. annie såg ut som kims vän caroline och hade lite samma uppgift. hon såg till så att brianna inte gjorde något allt för dumt.
efter att vi suttit och snackat och druckit "good old brittish ale" stack vi till en restaurang i hammersmith och käkade thai. jag fick veta att "snatch" även betyder "cunt" och hur briannas version av the U.K. looks like a cock with some bollocks. brianna hävdade envist att det hon kladdat ner på en servett looked like a snatch". that's the word she used. jag smålog mest hela tiden och sippade på mitt kamomillte.
bla. bla. bla. jag hängde med dem hela fredag kväll. annie raggade ganska hårt på mig, that's gooood. det var väldigt roligt att träffa dem, även om jag med störst sannolikhet aldrig kommer att se dem igen.

(för att minnas annie och brianna:
annie:
high heels, dark hair, same hair style as caroline, remote, brittish, smart, cute, lives in hammersmith.
brianna:
hippie, ale drinker, traveler, japanese cooking, curse words, faces, plantie hair, fucking funny, festivals, poltics, drugs, veggie, feminist.)

lördag:
jag vinglade fram på trafalgar square runt klockan fyra på morgonen och letade efter en buss (tuben var stängd) som kunde ta mig till russel square. jag var trött som fan och ville sova och därför ville hitta ett hostel. jag frågade några snubbar om vägen men de var mer intresserade av att sälja en "spliff" till mig. jag avstod men tog langarens nummer för att inte göra honom besviken. jag hittade till slut en buss. någon timme senare vaknade jag i, vad jag tyckte såg ut som, en väldigt pittoresk liten by. det var bara jag och en snubbe som bäst kan beskrivas som kinesslash (gn'r) kvar på bussen. han såg rätt läskig ut. jag frågade en snubbe utanför var fan jag befann mig och han sade "cockfosters". jag skrattade. sen började jag att frysa. klockan var typ 04.45. första tåget därifrån gick 05.10. jag tog det tåget.
jag kom fram till russel square och började leta efter det hostel jag tänkte sova på. det skulle ligga på montegue street. jag hittade montegue place och letade där. när jag inte hittade det där blev jag irriterad. efter en stund hittade jag montegue street och hittade det inte där. då blev jag kinkig. det fanns typ fem hotell på den jävla gatan men inte fan fanns mitt hostel. jag letade bättre och till slut hittade jag det. det fanns inga direkta skyltar mer än en liten jävel vid dörren. det var ett juste ställe, incheckning klockan två. FUCK!

klockan var typ sju alltså sju timmar till inchekning. vad fan ska jag hitta på?
jag tog tunnelbanan till holloway och tittade på holloway road medan jag lyssnade på the holloways och sög i mig en faag. jag käkade bagels från ett ställe som hette "american bagels" tror jag. bra med frukost.
jag knallade runt en stund och fluktade in prylar. jag snubblade över emirate stadium. jävla arsenalland. till slut stack jag tillbaka till tottenham och letade upp astoria och mean fiddler. jag fördrev tiden med att  köpa tuggummi, öl och tandkräm. jag gick till ett café, hundtvättade mig i deras toalett och drack sedan kaffe i typ fem timmar. jag höll på att somna mestadels av tiden. jag var var slutkörd.

klockan blev till slut två och jag gick till mitt hostel. jag checkade in och soooov! jag vaknade 18.45. insläpp på bronxspelningen var vid 18. FUCK! jag drog på mig kläderna, svepte en bärs och satte av mot astoria. jag kom dit vid 19-tiden och typ direkt när jag kommit dit gick the bronx på.

astoria är mörkt. i det stora hela var det ett standardgig av the bronx. de öppnade med "heartattack american". den låten får vem som helsts adrenalin att pumpa. andra låten var "i got chills" där matt caughtran sin vana trogen tog mikrofonen och stötte den mot bröstet i sann emoanda. jag minns inte mycket mer av låtlistan mer än att de slutade med "around the horn". mitt i spelningen hoppade matt ut i publiken och smällde av en riktig rökare i form av "they'll kill us all (without mercy)". jag har inte varit på så många spelningar där sångaren faktiskt hoppar ut och står med publiken i typ tio minuter. för att lugna ner det hela spelade de "white guilt" som är en balladliknande allsång om rökande los angeles-brudar som drar en lina för mycket ibland. det hela är väldigt känslofyllt men har fortfarande glimten i ögat. som frontfigur är matt en lustig krabat. trots musikstilen, amerikansk retropunk blandat med vildsint hardcore, tar matt det hela med en klackspark och med ett leende på läpparna hoppar runt som beetlejuice blandat med jim carrey-videon där de sitter i en bil och diggar. han tar musiken med en klackspark utan att förlora trovärdighet. jag vet inte hur han lyckas. jag misstänker att andra uppfattar the bronx som ett gäng clowner och jag valt att tycka att de är trovärdiga. det är fortfarande så att mycket material till låtarna kommer från inte allt för lyckliga stunder. ("they'll kill us all (without mercy)" kommer från en situation där en av deras polare blivit skjuten och förblödde (dog) på en av los angeles gator.)
hur som helst. de smällde av ett par standardspår, "shitty future", "history's stranglers", "white tar", "false alarm" och dessutom slängde de in "transsexual blackout (the movement)" som jag inte finner vara en av deras starkare låtar. jag hoppade ändå, så att säga.
sista frasen i sista låten ("around the horn" som jag nämnde tidigare) lyder "we will go on and on and on until it hurts". när låten var slut kastade ken horne sin gitarr på joby ford som i sin tur slängde sin in i trumsetet medan james tweedy smällde sin bas i golvet. joby ford borde ha fått ont och då fungerar den sista frasen bra. spelningen var över.
de andra i bandet förutom matt körde ganska mycket prostata. bredbent slog de på sina intrument utan att röra sig allt för mycket. spelningen var bra, mycket bra. publiken var sämre. väldigt många hade inställningen 1. vi väntar på rise against, 2. vi ser the bronx. det är käpprätt åt helvete.

efter spelningen var jag dyngsur och ölsugen. jag köpte bärs och träffade en dropkickpunkare från södra london som visade sig varit på dropkick-spelningen i boston på st. patrick's day... fucker. vi pratade om hur död punken faktiskt är. hur dåliga punkband står och predikar på scen om hur man inte bör göra som man blir tillsagd utan det man vill göra. publiken står och nickar i takt. vad håller de på med? gör de inte som de blir tillsagda? fuckers.
jag och punkaren snackade skit fram till rise against var över och astoria tömdes för att ge plats åt gay-night with jojo. tvära kast.

jag tänkte dra på frog på mean fiddler typ 20 meter från astoria. de öppnade elva. jag stack till en pub och kollade på flyers. the icarus line är förband på the lemonheads turné. jag trodde att the icarus line var döda. de är inte döda. yey! de är ett helvetiskt trevligt band. de låter som rivjärn mot en elgitarr och spelar man dem högt i spelaren känns hjärnan som gelé efter ett par låtar. det är bra.

när klockan närmade sig elva knallade jag iväg och såg en monsterkö. "den ställer inte jag mig i" tänkte jag. annie hade dessutom berättat att frog är ett innerstadsställe. jag är knappast en innerstadsmänniska. jag ville dessutom inte träffa folk och var väldigt trött och svettig. jag gick och sov vilket inte visade sig vara allt för lätt när man delar rum med tre högljudda brudar. trevliga, men högljudda. lite värdighet försvann i den vevan. där får kattis lite rätt om london.

söndag:
jag har tid! vad fan gör man när man inte vill gå, inte vill dricka öl eller okej, vad gör man när pubbarna är stängda? jag hade inget att göra och visste inte riktigt hur jag skulle ta mig till london city airport. jag visste inte hur lång tid det skulle ta. jag kan lika gärna vänta där som här. jag satte mig på tunnelbanan och åkte mot stratford. stratford är skitfult. där bytade jag till docklands light railway och åkte till poplar. poplar är skitfult. där drack jag i alla fall en öl och tittade på övervakningskameran och en gammal kyrka. sen satte jag mig på dlr och åkte till flygplatsen. jag var där i sinnesrubbat god tid. säkert fem timmar innan planet skulle lyfta. nemas problemas. jag köpte nme och mojo och läste dem från första till sista sida. jag checkade in och fick reda på att planet är femtio minuter försenat.
det skulle gå 18.30 och komma fram 22.05 och sen skulle planet till umeå gå 22.55. fundera själva ut vad en femtio minuter lång försening påverkar då.

jag satt som på nålar i tre timmar, förseningsperioden och flygresan till arlanda. väl där sprang jag från terminal fen till fyran. it's fucking far. jag hade blodsmak i munnen.

jag blev arg på england. det är klart som fan att england har förseningar. de är ju inte organiserade någonstans. nu visade sig att förseningen berodde på personalbrist på arlanda, men skit i det. alla flyg hade varit försenade mellan en och två timmar. i sin tur var även umeåflyget försenat. no need to run. hur som helst hamnade jag i umeå till slut och det är där jag är nu.

helgens låtar:
fredag: the clash - (white man) in the hammersmith palais
lördag: the libertines - the boy looked at johnny
söndag: the bronx - white guilt, shitty future, transsexual blackout (the movement)

trivia: the bronx har snart material till två nya skivor var av en ska vara en mariachiskiva som ska heta "el bronx". that's fucking funny.