opålitlig, odräglig och otäck
070520.
"familiar faces can be so deceiving".
människor är opålitliga. människor är det spruckna kugghjulet i en annars kausal värld. det är skrämmande och jag är bland de värsta. det är oroväckande. alldeles för mycket av ens välbefinnande styrs av människor. jag har tur som har ändlösa resurser välmående i andra människor.
jag förstår mer och mer att det som var bäst med england var bristen på bekanta ansikten, även om jag var paranoid till tusen när jag såg isabelle sitta bakom ett bord på ett hostel. jag hade inga förväntningar på att finna välbefinnande hos någon annan än mig själv. den tanken bör jag bära med mig oftare.
dåliga gatan igår var ett mysterium på många sätt. dels att det var fyra indieklubbar på en kväll vilket resulterade i att johnny sade åt alla han känner att komma till operan vilket resulterade i att alldeles för många jag inte har en jävla aning om vem de är hälsade på mig. jag får dåligt samvete när det visar sig att jag glömt vad de heter.
musiken var det stora mysteriumet... "once and never again" igen? camera obscura! FUCKING "REPTILIA"! det luktar supersäkra kort. det är inte dåligt. man dansar till "reptilia" som om det var 2004, men det är inte vad jag förväntar mig. the teenagers lyste med sin närvaro igen. mycket gott. och någon gång kommer the bronx att dyka upp på umeås dansgolv igen, var så säkra! den första plattan ligger i lådan!
det fanns ett misslyckat låtbyte, men över lag en stabil insats av johnny.
jag hängde själv mestadels av kvällen. flöt mellan emma, deedee, anders, axel, stina ett tag till och med. kattis och ålidhem försvann på sitt håll och, hejsvej, min steven tyler-röst frågar direkt "varför är där borta bättre än här?", "vad är skillnaden mellan här och där?"... det är jag svarar jag och går för att ta vatten. det går på reflex och det är en reflex jag inte går särskilt dåligt av. det vore jävligt åt helvete om jag trodde mer om mig själv än vad jag förtjänar, det är en expressled till odräglighet. jag har stött på alldeles för många som hänger på operan. just det, vem fan är snubben som vill krama mig hela tiden?
steven tyler-rösten pratar inte så mycket om steven tyler längre. det är bra. nu säger den att jag vill ha en ponny istället. en ponny hade varit praktisk att ha. en kompakt ponny.
dagens spår: the bronx - mouth money
"familiar faces can be so deceiving".
människor är opålitliga. människor är det spruckna kugghjulet i en annars kausal värld. det är skrämmande och jag är bland de värsta. det är oroväckande. alldeles för mycket av ens välbefinnande styrs av människor. jag har tur som har ändlösa resurser välmående i andra människor.
jag förstår mer och mer att det som var bäst med england var bristen på bekanta ansikten, även om jag var paranoid till tusen när jag såg isabelle sitta bakom ett bord på ett hostel. jag hade inga förväntningar på att finna välbefinnande hos någon annan än mig själv. den tanken bör jag bära med mig oftare.
dåliga gatan igår var ett mysterium på många sätt. dels att det var fyra indieklubbar på en kväll vilket resulterade i att johnny sade åt alla han känner att komma till operan vilket resulterade i att alldeles för många jag inte har en jävla aning om vem de är hälsade på mig. jag får dåligt samvete när det visar sig att jag glömt vad de heter.
musiken var det stora mysteriumet... "once and never again" igen? camera obscura! FUCKING "REPTILIA"! det luktar supersäkra kort. det är inte dåligt. man dansar till "reptilia" som om det var 2004, men det är inte vad jag förväntar mig. the teenagers lyste med sin närvaro igen. mycket gott. och någon gång kommer the bronx att dyka upp på umeås dansgolv igen, var så säkra! den första plattan ligger i lådan!
det fanns ett misslyckat låtbyte, men över lag en stabil insats av johnny.
jag hängde själv mestadels av kvällen. flöt mellan emma, deedee, anders, axel, stina ett tag till och med. kattis och ålidhem försvann på sitt håll och, hejsvej, min steven tyler-röst frågar direkt "varför är där borta bättre än här?", "vad är skillnaden mellan här och där?"... det är jag svarar jag och går för att ta vatten. det går på reflex och det är en reflex jag inte går särskilt dåligt av. det vore jävligt åt helvete om jag trodde mer om mig själv än vad jag förtjänar, det är en expressled till odräglighet. jag har stött på alldeles för många som hänger på operan. just det, vem fan är snubben som vill krama mig hela tiden?
steven tyler-rösten pratar inte så mycket om steven tyler längre. det är bra. nu säger den att jag vill ha en ponny istället. en ponny hade varit praktisk att ha. en kompakt ponny.
dagens spår: the bronx - mouth money
Kommentarer
Trackback