hurra hurra vad det är roligt i moskva!

bob geldof. 20. kanske.

vikard körde efterfest i lördags och de sista gästerna lämnade vid tolvtiden på söndagen. jag sitter med träningsvärk i rumpa, axlar, bröst och vaderna. min söndag flöt iväg i en trötthetsvåg som vällde över mig. som det brukar vara med andra ord. jag har aldrig varit bra på söndagar. någon vecka ska jag vara nykter på lördagen och se hur söndagen utvecklar sig då. det var en markant skillnad på mig mellan lördag och söndag. på lördagen kunde man inte få tyst på mig. tankarna som bara var tvugna att komma ut skapades på löpande band, min käft gick i hundratrettio. på söndagen var samtal svårt vilket antagligen märktes. jag visade mig inte från min bästa sida. huruvida ett fyllo är min bästa sida vet jag inte, men jag har roligt och roar (förhoppningsvis). antagligen såg jag ut som ett arsle. jaja.

jag gillar när vikard berättar att jag kvällen innan skrek "i've found a german!" och hur han sedan hör mig börja prata engelska med fransk brytning. det låter ganska ologiskt. roligt, men ologiskt. spock.

idag fortsatte tal om tatueringar. alla ska ha. alla ska skaffa. jag kommer nog att skaffa. club killers. väldigt snygg och totalt meningslös. som det ska vara. jag måste bara dra tummen ur röven och fixa någon som kan tatuera skiten. jag kanske borde snacka med evelina, hon borde ha koll. kattis också, men kattis fixare finns i en helt annan del av världen. norrut.

varför skriver jag om sådant här nonsens. varför känna till vad jag gjort och inte vad jag tänker? self grandification. vad finns det för syfte att skriva att jag kokat potatis? skriver jag för min skull eller för andras skull? vill jag minnas vad jag gjorde i lördags eller vill jag stoltsera med att jag gjorde något? vad värderas som att göra något i världen? är det lika hög status på att sitta hemma och filosofera över livets frågor, mening och mänskliga relationer som att knalla ut och klubba runt? båda har väl något värde, men filosofen blir en asocial läskig typ som man tittar på och tänker kuf. kcuf. fuck. dansaren blir ett fyllo som negligerar världens ångest i några timmar i alkoholdimman. self grandification. self pity. det är i betraktarens ögon sägs det. för mig borde enbart min betraktelse av mig själv spela någon roll. ingen annan känner till mina förutsättningar, ändå skapar människan sin existens i samverkan med andra. genom relationer eller bristen på relationer. dansaren eller kufen. relationer formar oss. det kanske inte är sant. det finns många aspekter man måste förhålla sig till när det kommer till sin egen identitet att någon säkert inte har sitt ursprung i min betraktelse av mig själv genom någon annans ögon. samtidigt kanske man inte är mer än vad man utger sig för att vara, som någon sade. är det mina tankar eller handlingar som spelar någon roll?

varför jag skriver? jag har plugg som jag helst inte vill sätta tänderna i.

dagens spår: michael dee - hurra, roligt i moskva

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback