pete, tyrannosaurien och shieboussa
6. februari.
jag var i london inatt. jag var på ett hostel och gick precis in i mitt rum med röda väggar. jag hade sett en film i utbildningssyfte. jag skulle kunna tänka mig att den handlade om beroende och missbruk. det var en väldigt sockersöt teletubbiefilm som gjorde att man dog lite inombords. jag öppnade fönstret i mitt rum och startade skivspelaren. pete doherty med "bowhemiea poem" började smyga ut ur högtalarna. jag tände en cigarette och blickade ut över tottenham courtroad. på andra sidan gatan fanns det en pub som hette "shieboussa" eller något liknande. det var en nischad pub. fyra personer med fyrklöver på kinderna satt och tittade på fotboll. jag känner inte till något jävla lag som heter något i närheten av shieboussa, är det typ tyska tredjeligan, tänkte jag. jag frågade. brasilianskt.
jag knallade ut ur hotellet, jag slängde cigaretten i rännstenen och tittade åt höger. där stod en portier. han hade röda kläder och en rund liten hatt. det var pete doherty som klätt ut sig och lekte portier. jag pekade mot fönstret där petes röst brummade. han tittade mot mig och nickade leendes.
innan dess hade jag drömt om en tyrannosaurus. den här var inte inlåst. den sprang runt i en snårig skog precis utanför en stad som gränsade till ett bergkomplex. jag blev jagad av den där besten några gånger. bl.a. i skogen och uppe i bergen. uppe i bergen hade tyrannosaurusen sin unge. den var inte större än en arm. dinosaurien plockade upp barnet med svansen och sprang sin väg. det fanns en vilja bland människor i staden att ta död på djuret. det var läskigt att ha ett så farligt djur precis runt knuten. jag träffade en urbefolkning i skogen. de sade att det inte vore någon idé att försöka jaga tyrannosaurusen. den dödar inte folk. de berättade att de tillber den som en gud och den ger sig inte på dem så länge de ger den mat.
det var kanske inte världens lyckligaste relation, men den fungerade. det är så lätt att vilja radera saker man inte förstår.
sen vaknade jag kvart i nio.
dagens spår: pete doherty - bowhemia poem