the bronx

25. efter några öl kommer tankarna. utan mellanhänder. direkt från fingrarna. jag skriver på känsla. den kanske tar mig någonstans jag inte varit förr.

jag tittar på sagan om ringen och ser hur stark vänskap uppstår. jag ser hur relationerna mellan karaktärerna i brödrskapet stärks i bakgrund av en svår, stor, otäck, värld. världen är inte så mycket annorlunda. världen kan verka stor och hemsk. karaktärerna klarar av uppgifter större än dem själva med hjälp av kraften de finner i relationerna till varandra. jag underskattar inte möjligheten i att finna stöd hos sina vänner när världen är ond jag befann mig i en situation där världen kröp mot mig flinandes. omvärlden visade sig från sin mest otrygga sida. jag kände mig ensam trots vänliga människor omkring mig, men det saknades något. jag var inte del av den gemenskapen.

jag sökte stöd hos någon jag trodde var min vän. hon ryggade tillbaka. vänner som inte förstår sin egen betydelse, vänner som inte förstår vad jag förväntar mig, sårar mig. jag sökte trygghet, jag sökte stöd, men fick det inte. de tittar på mig och rynkar sorgligt med ögonbrynen och vänder bort ansiktet. negligerar mig. jag trodde att jag betydde mer än det. jag trodde att de skulle ställa upp när jag behövde det. de kanske tror att de inte kan, men så många gånger räcker det med att visa intresset att i alla fall försöka. att försöka visar i sig betydelsen jag har hos dem. bara det hjälper till så mycket. hon valde att inte vara där. hon vill vara min vän, men vet inte hur hon ska göra. hon kan inte vara min vän. hon vill inte ställa upp på mina förväntningar. hon kanske tror att hon inte kan leva upp till dem. hur hon agerade då gör vänskap svårare.

se på sagan om ringen. trots att man inte tror att man klarar av uppgiften så bör man försöka. man klarar många gånger av mycket mer än man tror. hon trodde inte på det. hon tyckte inte ens att det var värt ett försök. jag var inte värd ett försök.
jag var inte värd att ens försöka vara en källa till trygghet när jag behövde den. och hon kallar sig en vän. jag trodde på det. jag trodde på det och det blev fel. hon drog sig ur. hon försvann. det gör mig bitter. det är en snedvriden bild av vänskap. det känns som att jag objektifierades, en köttklump som kan förbrukas och kastas åt sidan. jag är mot sådant. jag värderar relationer högre. det är därför jag inte går till corona.

hon har kvaliteterna, hon har verktygen, men jag vet inte om hon själv tror på det. jag hoppas att jag i alla fall gjort henne medveten om att verktygen finns där och att hon i framtiden lär sig våga lita på sina egna egenskaper. jag tror att det
kommer att göra henne gott. just då tror jag inte att hon förstod. jag har lärt mig. vi ställdes inför problem på tågluffen men kom helskinnade ur den. sådant stärker individen. det finns inget jag inte klarar av bara jag vill det. när det kommer till relationer behövs det en vilja från båda parterna. den fanns inte hos henne. det gör mig ledsen och jag tror att det kommer göra mig ledsen en lång tid framåt. hon är en fantastiskt fin person, men jag lyckades inte locka fram viljan att försöka. någon i framtiden kanske försöker och då hoppas jag att hon vågar. det kommer i och för sig innebära ett slag mot mitt ego, men det är oundvikligt i situationen jag hamnat i.

eskapism, öl, choklad och förhoppningsvis intresse från annat håll.
sånt hjälper. om det så handlar om scones eller te. viljan att försöka tar en så långt.

det är så lätt att bli bitter av människors uppförande, men sagan om ringen presenterar exempel som jag hoppas är möjliga. filmerna tänder min optimism, medan huvudet faller.

dagens spår: the beatles - while my guitar weeps