jonas claesson, feminism och the icarus line

15. "get on your dancing shoes."

jag sitter och äter morgongröt och funderar över hur mr. biceps hunnit gymma och gjort ärenden på stan. det är bandyfinal mellan aik och nässjö. vad är det här tänker SAMTLIGA läsare. det är ju självklart edsbyn och sandviken i bandyfinal. och klockan tolv, på en lördag. jisses. nej, det är damerna som spelar. överaskande bra match. jag vill påstå att det är mindre skillnad mellan damer och herrar i bandy än i fotboll. det saknas mycket när det kommer till skott. det skiljer nog på andra punkter också, men det gör inget. det blir inte jobbigt att titta på. jämförelsevis är damfotboll helt hopplöst. det är som att jämföra arsenal med allsvenskan.

egentligen gillar jag inte bandy. egentligen gillar jag bara jonas claesson. västerås gamla superspelare. han har rutiga täckbyxor på sig idag. de är helt fantastiska.

jag drömde om att jag var på festival. hultsfred. fast hultsfred låg några hundra meter från min lägenhet. jag hade tappat bort min jättestora intersportväska med röda axelband. vikard hittade en intersportväska med blå axelband. det är ju helt fel. det var lerigt. tälten såg förjävliga ut. jag halkade så att min lila tröja blev smutsig. jag beslutade mig för att sova hemma. det var ju bara trehundra meter till festivalingången. folk underskattar hur praktiskt det är att bo nära en festival. att slippa skitet är guld värt. jag hade en balkong utanför rummet. där stod yazdan och hängde t-shirts i solskenet. han var strålande glad.

och jag som ville drömma om sex.

jag försökte ta reda på skillnaden mellan marxistisk feminism och radikal/socialistisk feminism (inte radikalfeminism) utifrån lena gemzöes bok "feminism". jag fick ingen rätsida på det.

igår fick jag återigen en trängande känsla att vilja fly. det var kallt ute så det blev inget av det. jag satt på golvet med benen i sär. tryckte igång the icarus lines skiva "mono" och bläddrade i pamfletten. det finns många låtar på den skivan som inte håller som enskilda spår, men som helhet är albumet fantastiskt. hög volym är ett måste. det är en sådan där platta som mosar ens hjärna om man lyssnar på den med hörlurar. distat till tusen. aaron norths kaosgitarr sätter sin prägel. tempoväxlingar. en rastlös skiva. en velande skiva. en nyfiken skiva. som en näbbmus som smyger fram för att nosa på den där schysta nöten, men som (till nötens förskräckelse) förvandlas till en groda med huggtänder som slukar nöten hel. när man tillåter grodan att svälja en (höjer volymen ytterligare) sjunker man in i en vacker gråvärld eller dyster färgvärld beroende på hur mycket alkohol man har i blodet. det viktiga är att det inte känns som vanligt. det är inte umeå. det är inte sverige. det är inte tråkigt. det är en ny upplevelse.

dagens spår: the icarus line - oh faithless

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback