niccokick och hästpojken
28 mars.
jag tog en sväng om på umeå open igår för att kolla in hästpojken. jag dök upp lagom till niccokick som känns som bandet som aldrig slog igenom och kämpandes håller fast vid sitt koncept. det är tråkigt. jag vill minnas att jag såg dem på malmöfestivalen för några år sedan. då var det ung pubertalrock som kunde användas på dansgolvet. igår var det en tråkig spelning där publiken inte gjorde ett skit och niccokicks försök till att kicka igång dem var ganska lama. låtarna som erbjöds lät likadant allihopa och efter tio minuter kommer den första gäspningen. det var även svårt att veta om niccokick ville vara ett häftigt rockband eller ett sympatiskt popband, på vilket sätt de skulle charma publiken. det blev inget av det och halvfullt, halvt, halvt. det var inte en bra spelning.
hästpojken var duktigare på att få igång publiken, men martin elisson hade det svårare med gitarren. det lät kort sagt för jävligt. jag stod först vid en högtalare och upptäckte att det inte var en särskilt bra plats. jag gick och ställde mig några meter från stängslet rakt framför scen och upptäckte att det blev bättre. inte bra, men bättre. det var en grötig ljudbild som bara malde på i någon halvtimme, fyrtiofem minuter. förutom ljudet var spelningen helt okej. jag kunde inte låta bli att dansa en stund trots att jag tänkte ta det lugnt, riktigt lugnt, igår. det blev bara lite. det var en snäll spelning.
ikväll blir det mando diao, laura marling och los campensinos skulle jag tro. jag måste nog varva los campensinos med sista sekunden. sugensugen.
dagens spår: hästpojken - shane macgowan
jag tog en sväng om på umeå open igår för att kolla in hästpojken. jag dök upp lagom till niccokick som känns som bandet som aldrig slog igenom och kämpandes håller fast vid sitt koncept. det är tråkigt. jag vill minnas att jag såg dem på malmöfestivalen för några år sedan. då var det ung pubertalrock som kunde användas på dansgolvet. igår var det en tråkig spelning där publiken inte gjorde ett skit och niccokicks försök till att kicka igång dem var ganska lama. låtarna som erbjöds lät likadant allihopa och efter tio minuter kommer den första gäspningen. det var även svårt att veta om niccokick ville vara ett häftigt rockband eller ett sympatiskt popband, på vilket sätt de skulle charma publiken. det blev inget av det och halvfullt, halvt, halvt. det var inte en bra spelning.
hästpojken var duktigare på att få igång publiken, men martin elisson hade det svårare med gitarren. det lät kort sagt för jävligt. jag stod först vid en högtalare och upptäckte att det inte var en särskilt bra plats. jag gick och ställde mig några meter från stängslet rakt framför scen och upptäckte att det blev bättre. inte bra, men bättre. det var en grötig ljudbild som bara malde på i någon halvtimme, fyrtiofem minuter. förutom ljudet var spelningen helt okej. jag kunde inte låta bli att dansa en stund trots att jag tänkte ta det lugnt, riktigt lugnt, igår. det blev bara lite. det var en snäll spelning.
ikväll blir det mando diao, laura marling och los campensinos skulle jag tro. jag måste nog varva los campensinos med sista sekunden. sugensugen.
dagens spår: hästpojken - shane macgowan
Kommentarer
Trackback