A
3 maj. om 24 timmar dansar jag euforiskt. om 25 timmar är allt över.
jag har ett resonemang.
joseph b. strauss var chefsingengör för golden gate-bron. han är ihågkommen som en huvudfigur för uppförandet av ett av u.s.a.s landmärken. eiffel är samma sak för frankrike. da vinci är samma sak för italien. strindberg är fan samma sak för sverige. sådana figurer är huvudfigurer för att de skapat något som är ihågkommet extrovert. resultatet av deras liv finns i omvärlden. man kan se det som monument, man kan ta på resultatet av deras liv. extrovert. vi har många sådana saker. vi har många sådana saker i världen. vi har många saker. människan har många saker. extrovert.
jag ser inte det som det viktigaste. jag ser det inte så. jag ser inte på en bro och tänker "satan, vad den jäveln som fixade den prylen är bättre än någon annan". när jag sitter och benar ut vikten i människans liv får jag alltid samma svar. det är inte det extroverta som är det viktiga. det är det introverta som är det viktiga. jag tror att det finns många människor genom historien som spelat en ohyggligt stor roll i enskilda människors liv som inte blir ihågkomna. vår kultur har skapat något intrinsikalt värde i att bli ihågkommen, men jag håller inte med. det är det introverta som är det viktiga. när jag sitter i min kammare finner jag vad som är viktigt. jag tycker att det viktiga är de små, nästan obetydliga, handlingarna som är de viktigaste. tänk att ha spelat en roll i en annan människas liv som gjort att just den där människans liv blivit bättre. finns det något vackrare? golden gate-bron har skapat något san fransisco-bon kan vara stolta över, men om den inte funnits hade deras liv nog inte varit så jävla annorlunda. den har skapat möjligheter till tillväxt och en massa andra fina saker, men jag tycker inte att det är det som är det viktiga. jag mår inte så jävla mycket bättre av tillväxt. det underlättar. mp3-spelare. nerladdad musik. mat. tak över huvudet. det minskar inte självmorden. den psykiska ohälsan i sverige är fet ändå, för att ta ett exempel. jag vill hellre spela en roll i enskilda individers liv. jag inser det titt som tätt. på senare tid handlar det om A. A som bor 120 mil bort. A:s vikt i mitt liv gör sig påmind. han har bidragit mycket till att jag är som jag är, antagligen mer än han inser. vi träffas inte särskilt ofta, men när vi träffas utvecklas jag och det är något oerhört vackert. om jag har rätt i mitt resonemang. att det är det introverta känslolivet som spelar roll, och inte extroverta mastodonta handlingar som är det centrala i enskilda individers liv, har han spelat en stor roll. jag tror på det. han har således spelat en stor roll och jag vet inte hur jag kan få honom att förstå det. han påverkar mig på ett fint sätt, på ett av de finaste sätten. han får mig att tänka. fundera över livet. fundera över det lilla och det stora.
jag är 21 år gammal. jag kommer att viga mitt liv till den enskilda individens liv (på många sätt kommer nog han att göra samma sak) och enligt mig är det det finaste man kan göra. jag kommer att göra allt för att upprätthålla min relation med honom. den regeln gäller många, de blir bara fler och fler. jag hoppas att jag kommer kunna att ge alla den uppmärksamheten de förtjänar. jag siktar på att kunna göra det. det finns inget i världen jag prioriterar högre än mina relationer till mina nära och kära. familj och vänner. A är långt ifrån mig. A påverkar mig mer än många som befinner sig långt ifrån mig och det bevisar väl hans betydelse. A är en stor anledning till varför jag är som jag är och vill vara som det jag siktar mot. jag är resultatet av en lång kedja slumpmässiga händelser. varför jag hamnade i umeå, varför jag träffade K osv. A spelar en väldigt stor roll i den kedjan. långa promenader längs smyges stränder pratandes om livets stora och små frågor. relationer, filosofi, musik osv. en anledning till att jag sitter här och lyssnar på markus som säger att "världen är så underbar". jag ångrar ingenting. jag gissar att A vet vem han är när:
dagens spår: blutengel - i'm dying alone
(bonespear)
jag har ett resonemang.
joseph b. strauss var chefsingengör för golden gate-bron. han är ihågkommen som en huvudfigur för uppförandet av ett av u.s.a.s landmärken. eiffel är samma sak för frankrike. da vinci är samma sak för italien. strindberg är fan samma sak för sverige. sådana figurer är huvudfigurer för att de skapat något som är ihågkommet extrovert. resultatet av deras liv finns i omvärlden. man kan se det som monument, man kan ta på resultatet av deras liv. extrovert. vi har många sådana saker. vi har många sådana saker i världen. vi har många saker. människan har många saker. extrovert.
jag ser inte det som det viktigaste. jag ser det inte så. jag ser inte på en bro och tänker "satan, vad den jäveln som fixade den prylen är bättre än någon annan". när jag sitter och benar ut vikten i människans liv får jag alltid samma svar. det är inte det extroverta som är det viktiga. det är det introverta som är det viktiga. jag tror att det finns många människor genom historien som spelat en ohyggligt stor roll i enskilda människors liv som inte blir ihågkomna. vår kultur har skapat något intrinsikalt värde i att bli ihågkommen, men jag håller inte med. det är det introverta som är det viktiga. när jag sitter i min kammare finner jag vad som är viktigt. jag tycker att det viktiga är de små, nästan obetydliga, handlingarna som är de viktigaste. tänk att ha spelat en roll i en annan människas liv som gjort att just den där människans liv blivit bättre. finns det något vackrare? golden gate-bron har skapat något san fransisco-bon kan vara stolta över, men om den inte funnits hade deras liv nog inte varit så jävla annorlunda. den har skapat möjligheter till tillväxt och en massa andra fina saker, men jag tycker inte att det är det som är det viktiga. jag mår inte så jävla mycket bättre av tillväxt. det underlättar. mp3-spelare. nerladdad musik. mat. tak över huvudet. det minskar inte självmorden. den psykiska ohälsan i sverige är fet ändå, för att ta ett exempel. jag vill hellre spela en roll i enskilda individers liv. jag inser det titt som tätt. på senare tid handlar det om A. A som bor 120 mil bort. A:s vikt i mitt liv gör sig påmind. han har bidragit mycket till att jag är som jag är, antagligen mer än han inser. vi träffas inte särskilt ofta, men när vi träffas utvecklas jag och det är något oerhört vackert. om jag har rätt i mitt resonemang. att det är det introverta känslolivet som spelar roll, och inte extroverta mastodonta handlingar som är det centrala i enskilda individers liv, har han spelat en stor roll. jag tror på det. han har således spelat en stor roll och jag vet inte hur jag kan få honom att förstå det. han påverkar mig på ett fint sätt, på ett av de finaste sätten. han får mig att tänka. fundera över livet. fundera över det lilla och det stora.
jag är 21 år gammal. jag kommer att viga mitt liv till den enskilda individens liv (på många sätt kommer nog han att göra samma sak) och enligt mig är det det finaste man kan göra. jag kommer att göra allt för att upprätthålla min relation med honom. den regeln gäller många, de blir bara fler och fler. jag hoppas att jag kommer kunna att ge alla den uppmärksamheten de förtjänar. jag siktar på att kunna göra det. det finns inget i världen jag prioriterar högre än mina relationer till mina nära och kära. familj och vänner. A är långt ifrån mig. A påverkar mig mer än många som befinner sig långt ifrån mig och det bevisar väl hans betydelse. A är en stor anledning till varför jag är som jag är och vill vara som det jag siktar mot. jag är resultatet av en lång kedja slumpmässiga händelser. varför jag hamnade i umeå, varför jag träffade K osv. A spelar en väldigt stor roll i den kedjan. långa promenader längs smyges stränder pratandes om livets stora och små frågor. relationer, filosofi, musik osv. en anledning till att jag sitter här och lyssnar på markus som säger att "världen är så underbar". jag ångrar ingenting. jag gissar att A vet vem han är när:
dagens spår: blutengel - i'm dying alone
(bonespear)
Kommentarer
Trackback