pingvinflaxande
12 maj.
solen försöker, men det vilar en skugga över umeå. omvärldens skönhet är befläckad igen och jag har svårt för att se det vackra. omständigheterna har gjort att jag känner en uppgivenhet. det kvittar hur jag gör det lyckas ändå bli fel ändå, på något sätt. jag bor i umeå, men längtar hem, eller till en plats som jag kan kalla hem. jag känner mig felplacerad. jag fungerar uppenbarligen inte i tillvaron umeå erbjuder. jag har försökt passivt handlande, aktivt handlande (jag vet vad jag trivs med), men till slut står man med armarna längs sidorna pingvinflaxandes och suckar uppgivet. inte den här gången heller.
jag blandar mina bristande egenskaper med omvärldens önskan om misslyckanden. misslyckande är ett starkt ord. allt för starkt. det börjar dock bli ganska drygt att bli påmind om att jag inte räcker till. the bronx skriker "what i am will never be enough" och det stämmer. till slut står man med armarna längs sidorna pingvinflaxandes och suckar uppgivet. jag kan inte vara mer än vad jag är.
jag funderar på om jag borde handlat annorlunda. anpassat mig efter andra premisser. jag tolkade väl omvärldens signaler fel och handlade utifrån dem. oförmågan att kunna tolka omvärlden korrekt verkar vara en egenskap jag saknar. det verkar vara en nyttig egenskap att ha. hur som helst så gick jag in i spelet och satasade fullt ut. den här gången förlorade jag handen. åter igen vemod. det är någon fin som gick förlorad liksom. till slut står man med armarna längs sidorna pingvinflaxandes och suckar uppgivet. jag borde inte satsat allt och haft resurser kvar. inte den här gången heller.
dagens spår: the bronx - heartattack american
solen försöker, men det vilar en skugga över umeå. omvärldens skönhet är befläckad igen och jag har svårt för att se det vackra. omständigheterna har gjort att jag känner en uppgivenhet. det kvittar hur jag gör det lyckas ändå bli fel ändå, på något sätt. jag bor i umeå, men längtar hem, eller till en plats som jag kan kalla hem. jag känner mig felplacerad. jag fungerar uppenbarligen inte i tillvaron umeå erbjuder. jag har försökt passivt handlande, aktivt handlande (jag vet vad jag trivs med), men till slut står man med armarna längs sidorna pingvinflaxandes och suckar uppgivet. inte den här gången heller.
jag blandar mina bristande egenskaper med omvärldens önskan om misslyckanden. misslyckande är ett starkt ord. allt för starkt. det börjar dock bli ganska drygt att bli påmind om att jag inte räcker till. the bronx skriker "what i am will never be enough" och det stämmer. till slut står man med armarna längs sidorna pingvinflaxandes och suckar uppgivet. jag kan inte vara mer än vad jag är.
jag funderar på om jag borde handlat annorlunda. anpassat mig efter andra premisser. jag tolkade väl omvärldens signaler fel och handlade utifrån dem. oförmågan att kunna tolka omvärlden korrekt verkar vara en egenskap jag saknar. det verkar vara en nyttig egenskap att ha. hur som helst så gick jag in i spelet och satasade fullt ut. den här gången förlorade jag handen. åter igen vemod. det är någon fin som gick förlorad liksom. till slut står man med armarna längs sidorna pingvinflaxandes och suckar uppgivet. jag borde inte satsat allt och haft resurser kvar. inte den här gången heller.
dagens spår: the bronx - heartattack american
Kommentarer
Trackback