the bronx

i've always been a coward.

det var jag och det var steve buscemi. han var i en trädgård med ormbunksväxter höga som knän omkring sig. bakom honom slingrade sig en stenlagd liten gångväg. han stod och pratade med sin fru. hon gillade inte miljö och handlade som om den vore försumbar. steve tyckte att det var dumt. det dök upp en velociraptor från bakom ormbunkarna och försökte bita steve i halsen. han agerade kvickt och judo-karate-kastade dinosaurien över sin egna rygg så att den släppte taget och rullade iväg. han sade att tidigare har de minsann skickat varningsbrev innan de börjat tugga på folk.

steve buscemi skiljde sig från sin fru. det var tidningsrubriker. han var misstänkt för mordet på sin fru också. hon hittades i bitar i ett ormbunkssnår.

han friades. jag vet inte varför. åklagaren kanske blev upptuggad.

i en annan scen var jag i mitt barndomshem i skåne. jag pratade med en kvinna som kände sig illa behandlad av sin make. hon sade att han var oförstående och våldsam. att han inte förstod sig på henne. att han inte lyssnade. hon satt i arbetsrummet på nedervåningen. jag bad henne att plocka fram telefonen och ringa någon. utanför arbetsrummet fanns en kattbur. vi var rädda för velociraptorerna som strövade omkring utanför. när de lokaliserat i vilket rum vi befann oss i delegerade jag uppgifter omkring mig. hämta min telefonbok skrek jag, och mat! jag delegerade uppgifter till andra också. fyra personer befann sig på ovanvåningen. jag stängde glasdörren som leder ut till hallen och vände nyckeln. jag försökte ringa någon. jag fick inget svar. dinosaurierna började komma närmare. de fyra männen från ovanvåningen kom ner för trappan. deras ansiktsuttryck visade på något lugn. en man med skägg tog tag i dörrhandtaget. dörren gick inte upp. jag fick ögonkontakt med mannen och lugnet i ögonen byttes ut i skräck. i samma ögonblick slogs ytterdörren upp och tre velociraptorer började tugga på de fyra männen. i sådana situationer finns det två saker man kan göra. vi kan vänta i skräck och klyschigt falla baklänges i något skräckvrål. velociraptorerna kommer i sådana fall gå igenom dörrkarmen och vi kommer att vara instängda. eller så kan man trycka upp dörren i nyllet på dem och fly så fort benen bär. jag, min bror, min syster, kvinnan med maken gjorde det senare. jag slapp undan velociraptorerna och flydde till köket som låg till vänster. jag öppnade fönstret och hoppade ut. jag stängde försiktigt fönstret, så försiktigt man kan när några jävla ödlor jagar en. jag sprang genom skånenatten. jag sprang över trädgården över grusvägen mot lekplatsen. sommarnatten hade gjort jorden fuktig och mjuk. jag sprang till en granne några hus bort. jag vet inte om min familj eller kvinnan med maken klarade sig.

jag är inte särskilt nobel. man vill väl tro att man hade stannat kvar och låtit velociraptorerna tugga på mina ben medan syster storögt tittar på. i slutet säger jag något osjälviskt och hon gråter en skvätt. jag undrar om det är dåligt eller mänskligt att fly. eller om det är både och. nästa gång ska jag försöka bli amerikansk hjälte och låta varelserna tugga på mig medan jag skriker något fint med mycket svordomar. fast då kommer jag nog att vakna. jag blev biten av en häst en gång och då vaknade jag med smärta i vaden.

förresten! det är lättare att bli jagad av en tyrannosaurus rex. det är bara en och de kommer inte igenom dörrkarmar. tänk på det nästa gång!

dagens spår: the sonics - good golly miss molly