Skivköp 19/11.
27. november.
I år har två av mina favoritband släppt nya album (Kings of Leon - Only by the night) och den 19 november släppte the Bronx sin tredje självbetitlade fullängdare. Det märks att bandet förändrat sin uppställning och skiftat basist från den otroligt snygga James Tweedy till en hårdrockare som ser ut att ha rökt på vid namn Brad Magers. dessutom har en gitarrist tillkommit (Ken Mochicoshi Horne, fd. the dragons). Det här är den första plattan som spelats in med två gitarrer och det märks. Det hörs inte lika mycket av den bankande hardcoren utan den har fått ge vika för en mer gungande hårdrocksgargong.
På det stora hela känns den nya skivan som mer tillbakadragen än framför allt den första från 2004. De har mixtrat med inspelingstekniken och det låter inte som att de spelar in allting live längre. De har nog till och med mixtrat med micken och det gör att sången låter distanserad. Matt Caughtrans sång ska vara vid trumhinnorna och plåga dem med guturala skrik, men nu når den inte tillräckligt långt in. Allt kan summeras som att The Bronx har blivit, vågar jag skriva det, tråkiga. För många andra band hade skivan varit en fullgod platta, men för dem som känner till The Bronx potential finns det en risk för besvikelse. Antagligen kommer jag att lyssna in mig och skivan kommer säkert att sluta bland de mest spelade i samlingen. Men, och det är ett stort MEN, den är inte i närheten av deras första skiva. Den är fortfarande den bästa plattan som gjorts... någonsin.
Detektivbyrån - Wermland. Gladpop. Skivan är rakt av införskaffad tack vare två spelningar som gav mig ett leende mellan öronen. Det här är ett bevis på att spelningar generar publik som faktiskt skaffar skivorna. Allt går inte via internet än. Skivan är fullproppad med glada tvåminutersspår med SMK-liknande titlar. Krispigt ljud utlovas och så nära rock n' roll man kommer med dragspel. Jag är inte så svag för sådan musik i allt för stora doser, men när jag lyssnar på plattan kommer jag att tänka på spelningarna och det kommer att göra mig glad. Dans i korridorerna.
Hets - Hets. Innan Markus Krunegård spelade in sin soloplatta provade han på det där med svenska texter. Resultatet blev distad indiepunk vid namn Hets. Under en turnésommar och en inspelningsvinter fanns Hets och de försvann lika fort som de kom. "Vi har nått dit vi ville komma och vi tror inte att vi kan ta det här längre" sades det. Efter sig lämnade Hets en lucka som måste fyllas med svängig svensk punk. Mycket av den svenska punken går ut på att mala ner publik med distade gitarrer, men jag är svagare för punk där det svänger om malandet. Jag ser farm emot vad bandet Brun Dill ska kunna åstadkomma på den punkten. Brun Dill leds av Stieg Heil aka. Henry Fiat från Henry Fiats open sore som är det svängigaste svenska punkbandet jag hört på länge.
Hets svänger. De blandar och ger. Skivan är inte enhetlig och det finns spår (ex. förlåt) som jag skulle vilja slippa. Det är inte punkigt rakt igenom. Skivan bromsas upp med långsammare spår. Krunegårds förnurliga texter charmar mig och Hets lyckades producera låtar som fungerar i många av mina sinnesstämningar. Skivan har en självklar plats i skivsamlingen. Hets saknas.
The Stooges - The Stooges. Från 1969, från tiden då Iggy Pop kallade sig för Iggy Stooge. Släppt på det klassiska skivbolaget Elektra Records (the Doors, MC 5 etc.). Stilen som präglar både MC 5 och The Stooges är skitig, rå, superdistad punk. Det låter inte som punken gör idag utan den är mer bubblande, energin ligger liksom och puttrar tills den till slut exploderar. Just att kunna gå från ett långsamt parti och sen explodera var Iggy Pop en mästare på. Publiken drogs till The Stooges och punken fick fart på riktigt. Skivan är proppfylld med klassiker. "I wanna be your dog" var i många år låten som definierade punken. Enligt mig är den inte lika bra som "Fun house". Skivan köptes för dens historiska betydelse och för att den kompletterar min Stooges-samling. (Om någon hävdar att "The Weirdness" ska vara med i den kommer jag att säga "NEJ".)
The Libertines - The Libertines. Bandet behöver ingen presentation, men några liknelser kanske. The Libertines låter som Sex Pistols med Beatlestexter på 2000-talet. Med Mick Jones (The Clash) vid spakarna är det inte så konstigt. 77'punk är bra, Beatles är bra, Mick Jones är bra. Förutsättningarna var bra. Varför jag gillar dem är inte så konstigt. En annan sak The Libertines och Sex Pistols har gemensamt är att de öppnade dörren för en uppsjö av band för att sedan brinna upp när de gick igenom dörren själv. Spillrorna av The Libertines skapade dock mycket bättre band än spillrorna av Sex Pistols gjorde.
Nästa inköp (Julklappar) innehåller förhoppningsvis The Ting Tings, Mando Diao, Tom Waits och Jeremy Warmsley.
Dagens spår: The Bronx - Knifeman
(Gungig jävla hårdrocksinspiration.)
I år har två av mina favoritband släppt nya album (Kings of Leon - Only by the night) och den 19 november släppte the Bronx sin tredje självbetitlade fullängdare. Det märks att bandet förändrat sin uppställning och skiftat basist från den otroligt snygga James Tweedy till en hårdrockare som ser ut att ha rökt på vid namn Brad Magers. dessutom har en gitarrist tillkommit (Ken Mochicoshi Horne, fd. the dragons). Det här är den första plattan som spelats in med två gitarrer och det märks. Det hörs inte lika mycket av den bankande hardcoren utan den har fått ge vika för en mer gungande hårdrocksgargong.
På det stora hela känns den nya skivan som mer tillbakadragen än framför allt den första från 2004. De har mixtrat med inspelingstekniken och det låter inte som att de spelar in allting live längre. De har nog till och med mixtrat med micken och det gör att sången låter distanserad. Matt Caughtrans sång ska vara vid trumhinnorna och plåga dem med guturala skrik, men nu når den inte tillräckligt långt in. Allt kan summeras som att The Bronx har blivit, vågar jag skriva det, tråkiga. För många andra band hade skivan varit en fullgod platta, men för dem som känner till The Bronx potential finns det en risk för besvikelse. Antagligen kommer jag att lyssna in mig och skivan kommer säkert att sluta bland de mest spelade i samlingen. Men, och det är ett stort MEN, den är inte i närheten av deras första skiva. Den är fortfarande den bästa plattan som gjorts... någonsin.
Detektivbyrån - Wermland. Gladpop. Skivan är rakt av införskaffad tack vare två spelningar som gav mig ett leende mellan öronen. Det här är ett bevis på att spelningar generar publik som faktiskt skaffar skivorna. Allt går inte via internet än. Skivan är fullproppad med glada tvåminutersspår med SMK-liknande titlar. Krispigt ljud utlovas och så nära rock n' roll man kommer med dragspel. Jag är inte så svag för sådan musik i allt för stora doser, men när jag lyssnar på plattan kommer jag att tänka på spelningarna och det kommer att göra mig glad. Dans i korridorerna.
Hets - Hets. Innan Markus Krunegård spelade in sin soloplatta provade han på det där med svenska texter. Resultatet blev distad indiepunk vid namn Hets. Under en turnésommar och en inspelningsvinter fanns Hets och de försvann lika fort som de kom. "Vi har nått dit vi ville komma och vi tror inte att vi kan ta det här längre" sades det. Efter sig lämnade Hets en lucka som måste fyllas med svängig svensk punk. Mycket av den svenska punken går ut på att mala ner publik med distade gitarrer, men jag är svagare för punk där det svänger om malandet. Jag ser farm emot vad bandet Brun Dill ska kunna åstadkomma på den punkten. Brun Dill leds av Stieg Heil aka. Henry Fiat från Henry Fiats open sore som är det svängigaste svenska punkbandet jag hört på länge.
Hets svänger. De blandar och ger. Skivan är inte enhetlig och det finns spår (ex. förlåt) som jag skulle vilja slippa. Det är inte punkigt rakt igenom. Skivan bromsas upp med långsammare spår. Krunegårds förnurliga texter charmar mig och Hets lyckades producera låtar som fungerar i många av mina sinnesstämningar. Skivan har en självklar plats i skivsamlingen. Hets saknas.
The Stooges - The Stooges. Från 1969, från tiden då Iggy Pop kallade sig för Iggy Stooge. Släppt på det klassiska skivbolaget Elektra Records (the Doors, MC 5 etc.). Stilen som präglar både MC 5 och The Stooges är skitig, rå, superdistad punk. Det låter inte som punken gör idag utan den är mer bubblande, energin ligger liksom och puttrar tills den till slut exploderar. Just att kunna gå från ett långsamt parti och sen explodera var Iggy Pop en mästare på. Publiken drogs till The Stooges och punken fick fart på riktigt. Skivan är proppfylld med klassiker. "I wanna be your dog" var i många år låten som definierade punken. Enligt mig är den inte lika bra som "Fun house". Skivan köptes för dens historiska betydelse och för att den kompletterar min Stooges-samling. (Om någon hävdar att "The Weirdness" ska vara med i den kommer jag att säga "NEJ".)
The Libertines - The Libertines. Bandet behöver ingen presentation, men några liknelser kanske. The Libertines låter som Sex Pistols med Beatlestexter på 2000-talet. Med Mick Jones (The Clash) vid spakarna är det inte så konstigt. 77'punk är bra, Beatles är bra, Mick Jones är bra. Förutsättningarna var bra. Varför jag gillar dem är inte så konstigt. En annan sak The Libertines och Sex Pistols har gemensamt är att de öppnade dörren för en uppsjö av band för att sedan brinna upp när de gick igenom dörren själv. Spillrorna av The Libertines skapade dock mycket bättre band än spillrorna av Sex Pistols gjorde.
Nästa inköp (Julklappar) innehåller förhoppningsvis The Ting Tings, Mando Diao, Tom Waits och Jeremy Warmsley.
Dagens spår: The Bronx - Knifeman
(Gungig jävla hårdrocksinspiration.)
Kommentarer
Trackback