the bronx

4.

som vanligt, dagen före avfärd, känner jag mig tung.
ibland är jag rädd för att erkänna hur det står till, men har på senare år blivit modigare.
jag blir ledsen och det gör ont när sommaren närmar sig.

jag tycker att är svårt att lämna mina vänenr eller bli lämnad av dem.

idag hade jag sista skolgrejen innan sommar"lovet". jag frågade hur det kändes.
alla var glada. jag förstod dem inte. de delar inte upplevelsen jag har varje år.
popjosefine verkar uppleva samma sak.
synd att jag redan är vän med henne på facebook. jag hade kännt mig mindre ensam annars.

varje år försöker jag säga adjö till mina kamrater, de som funnits mest i tillvaron.
kramar och handskak. lycka-till-eller-glad-sommar-önskningar.
jag är dålig på dem. jag finner aldrig rätt ord.
aldrig på en gång.
jag skulle helst vilja sitta ner och titta på dem i flera timmar.
försöka telepatiskt.

det blir aldrig riktigt bra.
den här gången har jag valt mindre tid borta från umeå.
många av mina vänner har valt längre tid. hösten känns i och med det oviss.

det gör ont att lämna vänner. det gör ont. på riktigt.
och jag vill att det ska göra det.
det betyder ju att de betyder något.
det jag märkt sedan tonåren är att det är okej att det gör ont.
smärta är inget att skyla. jag vill tro att det finns en styrka i att våga känna smärta också.

likgiltighet är min värsta fiende.
passion eftersträvas.

om några dagar tänker jag promenera i skåne med axel.
det var länge sedan sist och vägarna ligger öppna för oss i år igen.

dagens spår: ted gärdestad - sommarlängtan