the bronx

hemma igen efter yasnas studentfest. studentfesten var som många andra studentfester. svårhanterlig och packad, men på ett roligt sätt. yazdans moster heter gilda. jag blev förvirrad.

jag drack öl och pratade med yazdan och sandra. robert kom. det var roligt att träffa honom igen. han drar mot "rock am ring" inatt. jonas ringde om en seriefest på fredag. klubb nämndes, lesbisk feministserie nämndes, mer behövs inte nämnas för att jag ska fastna på kroken. och så var fredagen planerad.

mycket mer av vikt kan jag inte nämna. min studentpresent, en cykelpump, hade svårt att konkurera med en roskildebiljett, men jag fick hoppas på det bästa. den mottogs av skratt och tacksamhet. perfekt. yasna nämnde att hon har nytta av en cykelpump. yazdan! ta reda på hur det ligger till.
det är trots allt så att hon skrev väldigt varmt om cyklar på sin blogg. det är väl anledning nog till att ge henne en pump i studentpresent.

och till the yazyazman and the sandman (hoho, spooky). (jag vet att sandra är en kvinna, men dude, sandman slår allt.) one night stand verkar fetare än judgement day. stretcher match rvd vs. orton. six man table match. it's going to be awesome.
och jag rekomenderar "three faces of foley" på dailymotion.com. mick foley berättar om mankind, dude love och cactus jack för bröderna hardy. trevlig tittning.

dagens spår: gallows - abandon ship

(vem är jörgen? jag kommer bara att tänka på min bror.)

30. idag tar fan yasna studenten.

jag hade glömt hur jävla jobbiga katter och småbröder kan vara. okej, småbrodern är inte så jobbig, men när man hör "mjau" följt av "tyst" i värsta målbrottsanda hela natten har man lust att hoppa ut genom fönstret. nu är det rätt lugnt. det är bara två våningar.

djurgården har haft ett par tränare sedan lukic. jag minns typ jonevret och så jónsson. det kan ha varit någon innan jonevret. det viktiga med en tränare är ändå att de har kavaj på matcherna. hälften av allsvenskans tränare gör att jag spyr på mina byxor. zoran hade i och för sig kavaj, men han var jobbig. han var som en flisa innanför ögonlocket. jag har dessutom inte ätit glass på ganska länge.
jag har lite djurgårdskoll. BO I ANSIKTET!

det tog ungefär en halvtimme innan jag var uttråkad i skåne. det är inte mycket bättre i norrland, men där har jag i alla fall kaffe för en femma. jag får koka kaffe. jag har börjat på en uppgift till tentan och strykt en skjorta. helvetiskt enkelt med familjens strykjärn och bräda. jag måste skaffa en bräda. jag måste kunna stryka! jag kanske vill skaffa ett par sandaler också. jag kan inte gå i högklackat, hur mycket jag än vill.

jag funderar på att ta en promenad i byn (snart-större-än-älvsbyn-byn) och se på de nya vägarna och husen. allt för mycket förändring gör att jag känner mig bortkommen. det kan vara kul att känna sig bortkommen i sin hemby. folk som säger att saker och ting inte förändras ljuger så att nattmössan svartnar.

dagens spår: the indelicates - sixteen

29. dagen föräldrarna firade silver och dagen innan yasna tar studenten. tut.

öeh! det är bäcksvart utomhus och klockan är bara lite över midnatt. skåne är konstigt. det första som slår mig när jag går ut från sturup är att skåne luktar cigaretter och avgaser. det är soligt, varmt och kvavt. skåne har blivit sydeuropa. men vad fan har då sydeuropa blivit? jag vågar knappt sätta min fot söder om stora vägen.

jag blev lite lyckligare när jag åkte bil nerför vägen och såg havet igen. blått och brusande. mörkt och förrädiskt.
vad skåne än kan erbjuda kan man inte springa genom djupa skogar, förbi forsande älvar, över höga berg. vi kan gå på landsvägen, sitta vid havet och ibland se en kulle.

på tre minuter i skåne kunde jag urskilja fyra olika språk. sydeuropa? det betyder ju att jag är latino! v-ringade tröjor nästa. folk ska känna mitt brösthår. var är rooney!? ge mig rooney!? här ska tvättas!
det finns två människor som förstår det roliga med det jag just skrivit. (förutom mig då.) 

den första reaktionen var att jag inte kommer stanna här hela sommaren. nu har jag dessutom fått jobb så jag kommer att ha lite cash-flow. jag saknar den ljusa natten inatt. jag vet att jag inte kommer att sakna den om några dagar när jag tänder en cig under månljuset igen. det finns inget lugn jämförbart med det.

idag firade mina föräldrar bröllopsdag, 25 år. bocka och buga. tre rätter. finare mat än jag käkat på länge, men inte lika fin öl. jag kan hitta min öl. jag nosar upp den som en terrier luktar upp kokain. det var trevligt och viktigt att ha något att göra första kvällen i skåne. jag blir så rastlös annars.

imorgon bär det av mot svedala. skånes kanske tråkigaste plats, men imorgon ska det firas kungligt. yasna, yazdans syster (väldigt förvirrande kan tyckas) tar studenten. svedala saknar hav. en plats i skåne måste ha hav för att vara bra. helst bra förbindelser med malmö också.

resan gick för övrigt smärtfritt, men skåne känns till viss mån främmande för mig. i alla fall idag. jag ska inte dra några förhastade slutsatser om att jag känner mig hemma i norrland. skåne var ändå mitt hem i 20 år. okej, 19 år och åtta månader. men idag är det något besynnerligt i luften. det är en skrämmande och positiv känsla.

det är okej att vara främmande, nyfiken, bortkommen. det är okej att inte känna igen folk. att inte bry sig om folk. jag kommer trots allt från umeå. det är inte meningen att jag ska känna till allt som pågår. förresten. smygehamn är snart större än älvsbyn.

dagens spår: mabd - stockholm

ja tesa. jag kommer aldrig att bry mig lika mycket som du, i alla fall inte om fotboll. jag gillar inte zoran lukic. lars, en del av min släkt (på något vänster) bjuder på glass och han är djurgårdare. det föll sig naturligt. även om fotbollen lyst med sin frånvaro har hockeyhjärtat alltid dunkat rött, blått och gult, vilket inte är populärt i norrland.
BO I ANSIKTET!

nu har jag min vana trogen söndagsbrytitihop och byggt upp mig igen. jag undrar varför söndagar är så jobbiga.

idag känns som slutet för den här umeåvistelsen och jag kommer att sakna mycket. jag vet att jag kommer att återse mycket jag saknat i skåne, men just nu är det tingen jag kommer att sakna som fyller mina tankar. jag försöker få till en sund inställning till dem. det var skitjobbigt att lämna skåne och stockholm i januari. det var inte alls kul. det finns ingen bättre saknalåt än "underbart är kort". det luktar vemodig nattlig bilresa.

"på var sommaräng
du finner bara en lyckoklöver - någonstans.
och likaså en enda gång du möter
just den vän du behöver - så tag din chans.
men fort innan den flyr bort.
underbart är kort,
alldeles för kort."

dagens spår: povel ramel - underbart är kort

26. T minus tre dagar.

Jag är inte riktigt i ro idag. Jag har mycket vax i mina öron idag.
"I saw this wino. He was eating grapes. I said: dude, you have to wait."
Jag blir lycklig av sådant idag. Vissa lyssnar på P1, vissa lyssnar på studentradio, men jag föredrar en hög komiker som levererar one-liners som om det inte fanns någon morgondag. Tja, till slut fanns det ingen morgondag längre. Den höga komikern kolade för något år sedan.

Det känns som om hjärtat ligger i halsen, lungorna i låren och kuken på tårna. Jag är inte anatomiskt korrekt idag. Jag vill inte fundera på var hjärnan är någonstans. Jag ska hitta den. Imorgon får det bli. Idag ska jag tömma ölen. Imorgon kylskåpet. Skåne väntar i nästa vecka. Jag började längta dit inatt. Jag är fullt medveten om att jag kommer att bli uttråkad efter två dagar i Skåne.

Det är kanske en kausal kedja som lett mig hit och jag kanske bara får hänga med på färden. Det är kanske min lott att dra till Skåne. Det var kanske min lott att flytta till Umeå. Lika mycket som det kanske blir min lott att flytta till Stockholm. Jag vill nog inte flytta dit, men det beror på hur Umeå utvecklar sig. Men det är i höst.

Jag kanske borde skriva något insiktsfullt istället för att trycka ut tankar genom näsborrarna. De är inte till för det och tankarna blir så äckligt slemmiga på det viset. Ens manlighet försvinner i slem och till slut stampar man på den definierande lemmen. Daniel Lemma. Papa Dee. Vad hände med Papa? "How about it". Stora jäset 04.
Det är fortfarande ett fucking faktum att the yazman och jag inte lämnade hans pojkrum i Svedala på flera dagar.
Oh, jag känner manligheten rinna av mig. Flera sådana minnen och jag är en könlös amöba. Freud idag. Kön, kön, kön, kön, kön.

Flyttbilar och förstörda TV-apparater. Runda bord och sedelbuntar. Helikoptrar och dvärgar. Världen består av så mycket ointressant. Dags att blunda och söka efter bättre tider. Sand mellan tårna, sol i skinnet, hav i näsan och brus i öronen. Sommmartider. Hej hej. Sommartider.
Lättare peppar och ta en hals. Oh!

Jag blir alldeles nostalgisk. Det är inte bra. Det är direkta motsatsen till nuet. Man lever i en svunnen tid och jag kan försöka uppleva den igen, men vad gör det för nytta. Jag kanske kom till en återvändsgränd och måste vända tillbaka till den säkra vägen för att hitta rätt. Den vägen består kanske av Tyraxor, Ilinjia eller vad nu min blomma hette. Oh, manligheten är körd i botten. Heja!
Versalveckan adjö.

Dagens spår: Patrick Wolf - The magic position

Och där försvann den.

Nej, det händer inte så mycket i mitt liv. Gör det det i någons liv? Fuck it. Grejen är att allt folk förlustar sig med är tämligen onödigt. Om det så handlar om transformens, det senaste OC-avsnittet eller se Kurt pryla skiten ur Shane. (helvetiskt vilken bra match det är!)

Sandra and the Yazman är nere i Skåne och avståndet tär lite på mig. Det vore skönt om någon förstod mig när jag sagt "something, something, dark side. Something, something, something, complete" eller "I went to the doctor. All he did was sucking blood from my neck. Don't go see Dr. Acula". Det samma gäller en delad beundran av Pauls näsa som är det man använder för att täcka Connecticut när det regnar. Att bara förstå Connecticut är en bedrift. En liten bedrift, men en bedrift.

Jag definierar min fritid som tid utan måsten. Att känna någon form av press eller stress på sin fritid är inget jag är intresserad av. Jag tror att jag mår bättre av att dela en kopp kaffe på en gammal övergiven utkikspost från andra världskriget med en vän än att stressa runt städer med en massa ärenden. Mitt liv blir kanske inte världens mest intressanta, mitt liv kanske får en alldeles för stor portion arméer med 40 svarta drakar. Det är okej. Jag förväntar mig inget högre, inget värdigare. Jag gör den portion av nytta på min fritid jag ids göra. Jag hjälper människor, åtminstone tror jag det, när de behöver min hjälp. Om det så är med textkluttar över internet eller verkliga samtal. Det viktiga är inte form, det viktiga är stunden. Jag är villig att ta den situationen när den än visar sig. Jag ser det som det mest värderande. Folk behöver inte hålla med mig.
Jag hoppas att jag uttrycker det klart och tydligt. Det kanske jag inte gör. Om jag inte gör det gör det inget det heller. Väldigt lite spelar någon roll när allt kommer till kritan. Jag söker inte prov, jag söker inte människor som kan bekräfta min mening i min existens. Det behöver jag inte. Om jag får det motverkar det sitt eget syfte.
Jag får det jag förtjänar. Jag får det jag behöver från mig själv. Det utan att förringa att om vänner faktiskt vill och kan hjälpa mig låter jag dem. De är det viktigaste på planeten. Jag vet detta, åtminstone tror jag det. Det är egentligen en slutsats som är ett resultat av en egoistisk tankegång. Om inte människor (vänner, familj, eventuell partner) vore det viktigaste vore inte jag viktigast för någon (något) och det är en tanke som skrämmer mig. Åtminstone gör den tanken att världen faktiskt är fruktansvärt onödig starkare.
Folk har sagt att jag bör se upp för det.

Hoho! Mamma, jag har en ätstörning! Det är en överdrift, men jag kan inte skriva något sådant om mig själv med säkerhet. I det fallet är betraktarens åsikt av större vikt. Inte den betraktade. Så är det ibland. Jag är en dålig eremit. Kim ligger väl och spökar, även om flickan blivit (till synes) hälsosammare. Jag hoppas att hon blivit det. Tanken på att hon blivit det värmer mig. Det är fortfarande ett faktum att jag inte vetat hur hon haft det utan att pröva det hon gått igenom. Kan jag inte komma åt det psykiska applicerar jag mer än gärna det fysiska. Ett felsteg kanske. En tro om en högre mening kanske. Det gör det samma. Jag vill träffa Kim, vad än min planering säger. Hon är i Skåne, jag kommer att vara i Skåne. Platta, fagra land.

Hoho! Mamma, jag har ingen ätstörning, enligt mig. "But who the fuck am I?" som Mitch säger. Definierar jag mig själv är det per automatik en cirkeldefinition. Jag betraktar mig själv när jag försöker att definiera mig, men betraktelsen är blott en uppfattning hos det jag försöker definiera. Jag ger upp. Du får definiera mig. Allt för ofta kommar jag till den slutsatsen. Det är endast någon annan som kan definiera mig. Återigen ett exempel på hur människor (vänner, familj, eventuell partner) spelar en roll i en annan ytterst egoistisk värld.
Jag är en egoist, antar jag. Jag kan, som sagt, inte vara säker på det.

Brännbollsyran är för övrigt nonsens. Alldeles för många ungdomar med för lite att göra och för mycket alkohol. Jag är inte säker på om jag fick för mycket alkohol i mig. Kanske, men Kattis visirlapp stannar, så jag är vid ganska många sinnens fulla bruk. Jag blev ganska paranoid och obekväm bland alla de där människorna. Jag vill inte umgås med dem. Jag ser mig själv som en ganska social jävel, men jag börjar för var dag som går inse att det är lögn. En ganska trevlig lögn. Jag kanske är pessimistisk. Jag kanske är associal. Jag kanske är nöjd med de vänner jag har och det är det högsta betyget ens bekantskapskrets kan få, antar jag. Att duga. "Här ligger jag och duger" som Bob säger. Till viss mån är även han en del av min bekantskapskrets. Bögklubb i Malmö. Tjenare.
Trots att jag gillar män framföra en våldsam dans betyder inte det att jag är bög, eller? Haha! Ibland tar skämten överhanden och jag börjar tvivla. Nej, jag vet vad min kropp reagerar på, även om jag själv ser skönhet i två mäns inoljade, rakade bringor tryckta mot varandra.
Självförnekelse! Hahahahaha! Gå inte ner för den stigen inatt Johan, du är för full. Okej.

Jag vill fortfarande ha en ponny.

Dagens spår: The Libertines - Time for heroes 

24. maj. 2007. Året då helvetet kom till byn.

Jag vägrar jacka! Jag använder versaler idag! Det känns som en sådan dag. En versaldag. En hiphopdag. En Tors dag. Jag vaknade inte förrens ett. Jag vaknade av att datorn stötte ur sig mobilljud. Något konstigt 08-nummer. Jag gissar att det är någon försäljare. Jag kan alla knep i boken. Nej, jag kan nog inte alla knep i boken, men ett par i alla fall. Prata tydligt, prata lugnt, var tillmötesgående och ställ aldrig frågor där någon kan svara ja eller nej. Eller som jag brukar säga Yemen eller Ejtiopien.
Appropå jackan. Folk tittar konstigt på en om man går hem klockan ett på natten, då det är runt fem grader varmt, med bara linne viftandes med armarna för att musiken förtjänar det. Skånepojken klarar Norrland bättre än norrlänningarna. Kom igen nu! Visa vad ni går för!

Jag borde kanske skriva om något istället för att svamla om telefonförsäljning. I och för sig handlar den här bloggen om mig och är till för att jag ska minnas vad jag hittat på. Man kanske borde starta ett internetcafé kopplat till Umeå open. Det verkar vara svårt att komma därifrån med minnen i behåll.

Hur som helst har jag varit ute och gått med hon från momentet jag haft. Jag vet inte vad hon heter riktigt. Det har försvunnit. Det var ganska trevligt. Jag köpte öl och en cykelpump.
Det är fest imorgon har jag hört. Utöver det vet jag väldigt lite. Jag får väl lyfta telefonen och slänga av ett par ord.

Nu till dagens tankar! Jag vill ha en ponny. En liten brun ponny med rund mage som jag kan sitta på. Jag vill nog ha en suspensoar i anknytning till ponnyn. Liverpool åkte på stryk igår. Runheim sade innan matchen att de tyvärr inte kommer att ha några matchintervjuer med målskyttarna efter de gjort mål. En rak pik mot TV4. Jag sade att om två minuter kommer det stå "Runheims attack mot TV4" på aftonbladet.se. När jag kom hem hittar jag mycket riktigt en sådan artikel. Då är det fan kris. Jag är inte ens journalist. Glenn Hysén är dessutom ett jävla monster.
Jag har inte hunnit tänka så mycket idag. Jag har inte tänkt särskilt mycket de senaste dagarna. Jag känner mig fruktansvärt ointressant. Det finns för tillfället ingen mening med mig. Det kan vara en ganska svårhanterlig tanke. Jag har burit den tanken sedan Dåliga Gatan i lördags. Jag vet för övrigt inte om jag vill till Skåne eller om jag vill stanna i Umeå. Jag vet att jag kommer att hamna i Skåne, men kommer jag att må bra?
Jag pratade med min kära syster om det. I 70 minuter! Jag hade ont i armen efter att ha hållit den böjd så länge. Jag tror att jag blivit solbränd dessutom. Det är inte riktigt min pryl. Åter till tanken. Jag kanske kommer att behandlas som ett barn i Skåne. Jag kommer kanske inte trivas med det. Min familj kan absolut inskränka min frihet och det är inte okej. Jag bor trots allt inte i Skåne längre. Jag bor inte i Skåne längre. Jag har mitt hem på annat håll. Den tanken har inte riktigt satt sig än, trots ett år ifrån. Det är okej. Jag får bara inte bli norrlänning. Då hoppar jag ut genom fönstret.
Fan vad tråkig jag är. Jag vill diksutera om något! Jag har i och för sig varit aktiv i diskussioner på helgon.net ett tag. Diskussioner om vad som är en lämplig åldersskillnad i ett förhållande. Hur man bör betrakta en person som har hakkors tatuerade på sin bringa. Sådana saker. Det är väldigt roligt att reta folk. Att göra folk upprörda. Om jag ska bli självgod kan jag säga att jag hjälper de vilsna människorna genom att skapa någon form av reaktion hos dem. Ilska, lycka, sorg, vad som helst. Så att de får känna att de lever.

Nej, tentor är inte bra för själen. När mina tankar vandrar runt Husserl och Heidegger och Gadamer blir resterande tankar inte särskilt intressanta. De vill helst fyllas med nonsens.

Lägesrapport kolon.
Jag vill göra det mesta av tiden kvar i Umeå innan Skånes sommar tar sina första vacklande steg. Jag blir överstimulerad av allt jag vill men inte förmår hitta på. Det slutar i en zombie som stirrar ut genom fönstret i hopp om att få se något vackert. Jag vet inte om jag kommer att sakna i Umeå i sommar. Jag saknade Skåne och Stockholm i vintras. Jag är väl en ganska lättpåverkad människa. Jag fäster mig rätt fort vid nya människor och miljöer. Jag mår inte riktigt bra när jag lämnar dem, eller när de lämnar mig. Det finns en risk att de glider bort ur mitt liv. Jag bör koncentrera mig på nuet istället. Jag vet trots allt att om de glider bort från mig innebär det att jag glider bort från dem och det blir inte särskilt jobbigt. Det är bara sorgligt. Så många fantastiska människor som försvunnit bara för att man inte plockat upp telefonen eller slängt iväg ett inlägg. Världen går sin stilla gång och jag förbrukar människor till höger och vänster. Någon gång kommer jag att ringa alla människor som försvunnit och fråga hur de har det. Vissa förtjänar den uppmärksamheten.

Bronco-Charlie, in and out, 10-4. This is the Kid signing off.

Dagens spår: Freddie Wadling - Måla mitt minne

070520.

"familiar faces can be so deceiving".

människor är opålitliga. människor är det spruckna kugghjulet i en annars kausal värld. det är skrämmande och jag är bland de värsta. det är oroväckande. alldeles för mycket av ens välbefinnande styrs av människor. jag har tur som har ändlösa resurser välmående i andra människor.
jag förstår mer och mer att det som var bäst med england var bristen på bekanta ansikten, även om jag var paranoid till tusen när jag såg isabelle sitta bakom ett bord på ett hostel. jag hade inga förväntningar på att finna välbefinnande hos någon annan än mig själv. den tanken bör jag bära med mig oftare.

dåliga gatan igår var ett mysterium på många sätt. dels att det var fyra indieklubbar på en kväll vilket resulterade i att johnny sade åt alla han känner att komma till operan vilket resulterade i att alldeles för många jag inte har en jävla aning om vem de är hälsade på mig. jag får dåligt samvete när det visar sig att jag glömt vad de heter.
musiken var det stora mysteriumet... "once and never again" igen? camera obscura! FUCKING "REPTILIA"! det luktar supersäkra kort. det är inte dåligt. man dansar till "reptilia" som om det var 2004, men det är inte vad jag förväntar mig. the teenagers lyste med sin närvaro igen. mycket gott. och någon gång kommer the bronx att dyka upp på umeås dansgolv igen, var så säkra! den första plattan ligger i lådan!
det fanns ett misslyckat låtbyte, men över lag en stabil insats av johnny.

jag hängde själv mestadels av kvällen. flöt mellan emma, deedee, anders, axel, stina ett tag till och med. kattis och ålidhem försvann på sitt håll och, hejsvej, min steven tyler-röst frågar direkt  "varför är där borta bättre än här?", "vad är skillnaden mellan här och där?"... det är jag svarar jag och går för att ta vatten. det går på reflex och det är en reflex jag inte går särskilt dåligt av. det vore jävligt åt helvete om jag trodde mer om mig själv än vad jag förtjänar, det är en expressled till odräglighet. jag har stött på alldeles för många som hänger på operan. just det, vem fan är snubben som vill krama mig hela tiden?
steven tyler-rösten pratar inte så mycket om steven tyler längre. det är bra. nu säger den att jag vill ha en ponny istället. en ponny hade varit praktisk att ha. en kompakt ponny.

dagens spår: the bronx - mouth money

jag kommer att bruka svengelska.


fredag:
jag kom till heathrow någon gång vid sextiden tror jag. jag ställde inte om klockan förrens långt senare. heathrow är fucking big! jag satte mig på the picadilly line mot hammersmith och london centrum. varje gång tåget stannade vid en station började jag gapskratta. tänk er den där pretensiösa engelska dialekten säga "this is the picadilly circuit towards... cockfosters". vem fan döper ett ställe till cockfosters? hur som helst hoppade jag av i hammersmith. det småregnade. jag ställde mig och tittade på hammersmith och lyssnade på the clash ("(white man) in the hammersmith palais"). sen gick jag för att hitta en pub som kattis hade tipsat om, the dove. jag kom på att vägbeskrivningen hon gett mig var värdelös. gå ner till floden och sen följ den uppströms. följa den uppströms beror väl på var jag kommer ner till floden!? jag gick uppströms först och hittade många söta pubbar men inte rätt. jag vände när jag kom fram till en massa nybyggda hus och beslöt mig för att chansa på det andra hållet. jag kom ner vid en park. the dove låg på andra sidan parken. det var inte särskilt svårt att hitta.
det var en väldigt fin pub. jag beställde käk och öl. jag trodde att klockan var runt 2000 och en mycket lämplig tid för öl, men det var svensk tid. jag drack en fyra bärs och filosoferade över london. runt den fjärde började jag småprata med folket brevid mig. australienare. gamla australienare. gamla advokataustralienare. james och en brud. just när jag började prata med dem kom två brittiskor fram och frågade om de fick ansluta. visst som fan sade jag. eller "sure as hell". de hade spanat in mig under en längre tid beroende på mina festivalband och min väska. det är något med mig som lockar till sig vegetariska politikbrudar. brianna var just en sådan. jag vet inte riktigt om annie.

det tog inte lång stund förrens jag och brianna snackade om världspolitik, festivaler, droger och om allmänna skillnader mellan england och sverige. jag och james snackade om varför i helvete man lär ut tyska och franska i australien. brianna var rolig. hon kunde snacka oförhindrat om allt och beskrivs bäst med ordet "goofy". brianna använde allt som oftast charader, gester och minspel när hon pratade till min stora förtjusning.
hon var en skotte som kom från södra england (två timmar söder om london med tåg, that's fucking far som hon sade) och pratade med en amerikansk dialekt. det bästa med henne var dock håret. hon hade verkligen exakt samma frisyr som robert plant hade runt 1968. riktigt snyggt. annie såg ut som kims vän caroline och hade lite samma uppgift. hon såg till så att brianna inte gjorde något allt för dumt.
efter att vi suttit och snackat och druckit "good old brittish ale" stack vi till en restaurang i hammersmith och käkade thai. jag fick veta att "snatch" även betyder "cunt" och hur briannas version av the U.K. looks like a cock with some bollocks. brianna hävdade envist att det hon kladdat ner på en servett looked like a snatch". that's the word she used. jag smålog mest hela tiden och sippade på mitt kamomillte.
bla. bla. bla. jag hängde med dem hela fredag kväll. annie raggade ganska hårt på mig, that's gooood. det var väldigt roligt att träffa dem, även om jag med störst sannolikhet aldrig kommer att se dem igen.

(för att minnas annie och brianna:
annie:
high heels, dark hair, same hair style as caroline, remote, brittish, smart, cute, lives in hammersmith.
brianna:
hippie, ale drinker, traveler, japanese cooking, curse words, faces, plantie hair, fucking funny, festivals, poltics, drugs, veggie, feminist.)

lördag:
jag vinglade fram på trafalgar square runt klockan fyra på morgonen och letade efter en buss (tuben var stängd) som kunde ta mig till russel square. jag var trött som fan och ville sova och därför ville hitta ett hostel. jag frågade några snubbar om vägen men de var mer intresserade av att sälja en "spliff" till mig. jag avstod men tog langarens nummer för att inte göra honom besviken. jag hittade till slut en buss. någon timme senare vaknade jag i, vad jag tyckte såg ut som, en väldigt pittoresk liten by. det var bara jag och en snubbe som bäst kan beskrivas som kinesslash (gn'r) kvar på bussen. han såg rätt läskig ut. jag frågade en snubbe utanför var fan jag befann mig och han sade "cockfosters". jag skrattade. sen började jag att frysa. klockan var typ 04.45. första tåget därifrån gick 05.10. jag tog det tåget.
jag kom fram till russel square och började leta efter det hostel jag tänkte sova på. det skulle ligga på montegue street. jag hittade montegue place och letade där. när jag inte hittade det där blev jag irriterad. efter en stund hittade jag montegue street och hittade det inte där. då blev jag kinkig. det fanns typ fem hotell på den jävla gatan men inte fan fanns mitt hostel. jag letade bättre och till slut hittade jag det. det fanns inga direkta skyltar mer än en liten jävel vid dörren. det var ett juste ställe, incheckning klockan två. FUCK!

klockan var typ sju alltså sju timmar till inchekning. vad fan ska jag hitta på?
jag tog tunnelbanan till holloway och tittade på holloway road medan jag lyssnade på the holloways och sög i mig en faag. jag käkade bagels från ett ställe som hette "american bagels" tror jag. bra med frukost.
jag knallade runt en stund och fluktade in prylar. jag snubblade över emirate stadium. jävla arsenalland. till slut stack jag tillbaka till tottenham och letade upp astoria och mean fiddler. jag fördrev tiden med att  köpa tuggummi, öl och tandkräm. jag gick till ett café, hundtvättade mig i deras toalett och drack sedan kaffe i typ fem timmar. jag höll på att somna mestadels av tiden. jag var var slutkörd.

klockan blev till slut två och jag gick till mitt hostel. jag checkade in och soooov! jag vaknade 18.45. insläpp på bronxspelningen var vid 18. FUCK! jag drog på mig kläderna, svepte en bärs och satte av mot astoria. jag kom dit vid 19-tiden och typ direkt när jag kommit dit gick the bronx på.

astoria är mörkt. i det stora hela var det ett standardgig av the bronx. de öppnade med "heartattack american". den låten får vem som helsts adrenalin att pumpa. andra låten var "i got chills" där matt caughtran sin vana trogen tog mikrofonen och stötte den mot bröstet i sann emoanda. jag minns inte mycket mer av låtlistan mer än att de slutade med "around the horn". mitt i spelningen hoppade matt ut i publiken och smällde av en riktig rökare i form av "they'll kill us all (without mercy)". jag har inte varit på så många spelningar där sångaren faktiskt hoppar ut och står med publiken i typ tio minuter. för att lugna ner det hela spelade de "white guilt" som är en balladliknande allsång om rökande los angeles-brudar som drar en lina för mycket ibland. det hela är väldigt känslofyllt men har fortfarande glimten i ögat. som frontfigur är matt en lustig krabat. trots musikstilen, amerikansk retropunk blandat med vildsint hardcore, tar matt det hela med en klackspark och med ett leende på läpparna hoppar runt som beetlejuice blandat med jim carrey-videon där de sitter i en bil och diggar. han tar musiken med en klackspark utan att förlora trovärdighet. jag vet inte hur han lyckas. jag misstänker att andra uppfattar the bronx som ett gäng clowner och jag valt att tycka att de är trovärdiga. det är fortfarande så att mycket material till låtarna kommer från inte allt för lyckliga stunder. ("they'll kill us all (without mercy)" kommer från en situation där en av deras polare blivit skjuten och förblödde (dog) på en av los angeles gator.)
hur som helst. de smällde av ett par standardspår, "shitty future", "history's stranglers", "white tar", "false alarm" och dessutom slängde de in "transsexual blackout (the movement)" som jag inte finner vara en av deras starkare låtar. jag hoppade ändå, så att säga.
sista frasen i sista låten ("around the horn" som jag nämnde tidigare) lyder "we will go on and on and on until it hurts". när låten var slut kastade ken horne sin gitarr på joby ford som i sin tur slängde sin in i trumsetet medan james tweedy smällde sin bas i golvet. joby ford borde ha fått ont och då fungerar den sista frasen bra. spelningen var över.
de andra i bandet förutom matt körde ganska mycket prostata. bredbent slog de på sina intrument utan att röra sig allt för mycket. spelningen var bra, mycket bra. publiken var sämre. väldigt många hade inställningen 1. vi väntar på rise against, 2. vi ser the bronx. det är käpprätt åt helvete.

efter spelningen var jag dyngsur och ölsugen. jag köpte bärs och träffade en dropkickpunkare från södra london som visade sig varit på dropkick-spelningen i boston på st. patrick's day... fucker. vi pratade om hur död punken faktiskt är. hur dåliga punkband står och predikar på scen om hur man inte bör göra som man blir tillsagd utan det man vill göra. publiken står och nickar i takt. vad håller de på med? gör de inte som de blir tillsagda? fuckers.
jag och punkaren snackade skit fram till rise against var över och astoria tömdes för att ge plats åt gay-night with jojo. tvära kast.

jag tänkte dra på frog på mean fiddler typ 20 meter från astoria. de öppnade elva. jag stack till en pub och kollade på flyers. the icarus line är förband på the lemonheads turné. jag trodde att the icarus line var döda. de är inte döda. yey! de är ett helvetiskt trevligt band. de låter som rivjärn mot en elgitarr och spelar man dem högt i spelaren känns hjärnan som gelé efter ett par låtar. det är bra.

när klockan närmade sig elva knallade jag iväg och såg en monsterkö. "den ställer inte jag mig i" tänkte jag. annie hade dessutom berättat att frog är ett innerstadsställe. jag är knappast en innerstadsmänniska. jag ville dessutom inte träffa folk och var väldigt trött och svettig. jag gick och sov vilket inte visade sig vara allt för lätt när man delar rum med tre högljudda brudar. trevliga, men högljudda. lite värdighet försvann i den vevan. där får kattis lite rätt om london.

söndag:
jag har tid! vad fan gör man när man inte vill gå, inte vill dricka öl eller okej, vad gör man när pubbarna är stängda? jag hade inget att göra och visste inte riktigt hur jag skulle ta mig till london city airport. jag visste inte hur lång tid det skulle ta. jag kan lika gärna vänta där som här. jag satte mig på tunnelbanan och åkte mot stratford. stratford är skitfult. där bytade jag till docklands light railway och åkte till poplar. poplar är skitfult. där drack jag i alla fall en öl och tittade på övervakningskameran och en gammal kyrka. sen satte jag mig på dlr och åkte till flygplatsen. jag var där i sinnesrubbat god tid. säkert fem timmar innan planet skulle lyfta. nemas problemas. jag köpte nme och mojo och läste dem från första till sista sida. jag checkade in och fick reda på att planet är femtio minuter försenat.
det skulle gå 18.30 och komma fram 22.05 och sen skulle planet till umeå gå 22.55. fundera själva ut vad en femtio minuter lång försening påverkar då.

jag satt som på nålar i tre timmar, förseningsperioden och flygresan till arlanda. väl där sprang jag från terminal fen till fyran. it's fucking far. jag hade blodsmak i munnen.

jag blev arg på england. det är klart som fan att england har förseningar. de är ju inte organiserade någonstans. nu visade sig att förseningen berodde på personalbrist på arlanda, men skit i det. alla flyg hade varit försenade mellan en och två timmar. i sin tur var även umeåflyget försenat. no need to run. hur som helst hamnade jag i umeå till slut och det är där jag är nu.

helgens låtar:
fredag: the clash - (white man) in the hammersmith palais
lördag: the libertines - the boy looked at johnny
söndag: the bronx - white guilt, shitty future, transsexual blackout (the movement)

trivia: the bronx har snart material till två nya skivor var av en ska vara en mariachiskiva som ska heta "el bronx". that's fucking funny.

10-5.

mikael renbergs bringa ser ut som ett konstverk. en tavla föreställande ett stormande hav.


imorgon drar er bäste mot englands mörka moln för att insupa... ja, insupa. engelsk öl, engelsk mat, engelsk trafik (oh fy fan) och amerikansk musik. det kommer väl inte att hända så mycket egentligen. jag får spendera tid med mig själv vilket kommer att uppskattas. lämna plugg, press, (eventuell) stress, måsten, (eventuell) stress och framför allt UMEÅ en stund. en paus i vardagen. en chans att hämta andan. att vissa väljer att göra detta i london kan tyckas besynnerligt. hur som helst.

vikard får inte ha sett the bronx om inte jag har sett the bronx. så det så. vad den pojken råkar ut för prylar. killen måste krya på sig. jag måste ringa honom. vad är tidsdifferensen mellan europa och australien?

dagens spår: the blood brothers - love rhymes with hideous car wreck.

to the nerds at liljansberget ( jag hoppas att det heter det): a diversion.

8-5.

en liten röst i mig säger att jag inte vill ha sex med steven tyler. den har upprepat det hela dagen. jag gillar den. den påminner mig om att jag inte vill ha sex med steven tyler.

annars har dagen varit ganska effektiv. jag skaffade litteratur till momentet, sista litteraturen för läsåret. jag strykte kläder. jag städade. jag postade ett brev till svante som förlustar sig med hororna nere i marseille. eller så gör han något annat, men han är i marseille. tror jag. på kvällen gick jag till erika och såg på house. erikas mamma och kattis var där. efter två minuter handlade samtalen om medeltidsmänniskor och grejer. tjenare. jag hade ingen aning om vad de snackade om så jag försvann in i min värld.

det enda jag kan tänka på är steven tyler.

efter ett tag orkade jag inte med allt socker. först går snubben i "never been kissed" mot allt vad logik, resonerande och självrespekt står för. okej. en brud (drew) jobbar för en tidning och är 25 bast eller något. hon ska gå under täckmantel på ett amerikanskt gymnasium. hon blir kär i sin lärare. det finns uppenbarligen gnistor mellan dem.
på balen, i filmens valorgasm, kläcker hon ur sig att hon är 25 bast, att hon inte går på skolan, jobbar för en tidning osv. läraren blir ledsen och går. efter några om och men och en artikel som skulle fått yazdan att spy åtta gånger fixar bruden in sig på en baseballplan i förhoppningar om att snubben ska komma så att hon ska få uppleva sin första kyss (därav filmens titel). filmen är amerikansk så behöver jag säga vad som händer?
mina tarmar vred sig och axlarna gjorde ont i hopp om att vingar skulle växa ut så att jag 1. skulle kunna bli satan och 2. flyga bort. inga vingar kom.
snubben har ingen anledning till att dyka upp. bruden snubben föll för finns inte. hon var blott en charad så varför inte acceptera det? bruden ljög för snubben hela tiden. dessutom var hon ganska korkad. vem tror att det är smart att låta ens karaktär i charaden bli kär i läraren? lägg ner flirtandet för att skona hans känslor. elaka jävla egoist.

och stör sig ingen på att läraren flirtade med en elev? de kanske förtjänar varandra.

sen körde m.a.s.h. en pryl med en fet sensmoral i slutet om att om man samarbetar blir allting bättre. jag dog lite inombords.

det kanske räcker med en avsugning steven?

dagens skiva: freddie wadling - jag är monstret

och är det verkligen klokt av sportbladet att använda rubriken "sätt på spelarna"?

56.

det skulle egentligen hända mycket mindre den här helgen.

i fredags började det ila något jävligt runt framtanden när jag duschade. jag tittade ner och upptäckte i förväntan min tand, plastbit alltså. det var bara att ringa tandläkaren och få den fixad på eftermiddagen. dagen bjöd inte på särskilt mycket mer späning än så.

radion bjöd upp till dans på nh och det är klart jag är på. jag sänkte några bärs i min enmansförfest som gick ut på nwn och kaffe. jag var ganska trött. jag stack till nh och upptäckte att det är mecenatkortet som gäller. jag har slängt mitt jävla mecenatkort. jag slängde det av misstag. jag är inte så korkad.
de sade att ett kvitto på att jag betalat kåravgiften skulle fungera. jag lånade glenns dator och gjorde så att jag kunde komma åt min bank via den för att i sin tur kunna använda glenns skrivare. det är ganska klyddigt, men det gjordes på en kvart i mitt tempo.
jag rusade tillbaka till nh och var sedan tankspridd och stel i benen.

anders snurrade plattor. säkra kort. jag störde mig lite på att han spelade samma jens lekman-låt och samma the magnetic fields-låt som han spelade förra veckan. han tog revansch med bergman rocks "even endlessness begins (with an end)". den är skånsk, den är inte med på någon platta och den dödade dansgolvet, men satan vad bra den är. helt peppop.

någonstans under hiphopen hittade kattis och jossan (ålid) mig. bra. jag hade fan inte lyckats hitta dem. de är små. jag gick ju som bekant dit själv. jag tyckte att jag borde träna på det då jag kommer att vandra själv nästa helg. det ska bli spännande.

johnny gick på och spelade säkra kort. jävligt säkra. juvelens "hanna" i någon remixad tappning var en adrenalinpumpare och the teenagers "homecoming" uppskattades väldigt mycket av the kid. det gick mycket väl och jag gick från krogen varm och lycklig. en bra kväll.

natten till lördag drömde jag om kattis som bodde i en gemytlig lägenhet som gick i blått. min moster som jag träffade på kritvägen i smyge, hon hälsade inte på mig. jag drömde om tvätt. att drömma om tvätt är väldigt spännande. jag vaknade inte ett dugg bakfull. bra.

idag gick jag först och pluggade tenta med joel och sedan till yazdan och sandra för att titta på melodifestivalen. jag vet inte vem som kommer att vinna. jag och yazdan skapade bbd, världens fetaste tag-team. ja! jag lyckades klämma in backlash, "this is my yard", "the phenom" och några strömatcher också. det var längesen jag såg på våld. umgänge som är som en våldsam dans är bra för själen.

nu natt. sömn. morgonljus.
imorgon tentaplugg. tentaångest. tristess. söndag.

jag har en madonnaglugg.

dagens spår: bergman rock - even endlessness begins (with an end)

5... kanske? 4... tydligen.

i got a lot of wax in my ears today.

dagens spår: neon blonde - crystal beaches never turned me on

andra maj. tjugohundrasju skulle jag tro.

öhrk! umeå är jävligt tråkigt för tillfället. det är mitt egna fel. det finns inget jag känner för att göra längre. jag känner mig hämmad. jag har fått känslan av att vardagen inte väcker något av intresse. jag kommer ingenstans, jag utvecklas inte. jag trampar vatten. det är skittråkigt.
det finns få saker jag orkar bry mig om när vardagen i det stora hela känns meningslös. jag försöker hålla mig aktiverad vilket är svårt när ens måsten sköts på några timmar. resten av dagen är en onödig börda.
det finns få människor jag orkar bry mig om. det handlar nog inte om ork. det handlar nog om att jag inte känner för att bry mig om någon. det kanske beror på att det inte finns någon anledning till att jag ska bry mig.
det får mig att känna mig som ett tomt skal som med tiden kommer att vissna och bli bräckligt.

"jag slutade plugga, jag orkade inte med det
såg vad jag kunde bli och ville inte bli det
det som fanns i karriären tog mig ingenstans
som jag ville komma så jag gav det ingen romans
jag drog någon annanstans för att ge min hjärnsubstans balans
hellre arbetslös än att åka psykambulans"

imorgon är en annan dag. en dag med lite saker att göra.
på fredag kommer jag nog att hamna på radio-epp och sen nh av ren tristess.
jag får inte glömma tentan.

dagens spår: mitch hedberg - arrows

30.

den första valborgen på universitet skulle kunna sluta i total katastrof, men icke. ja, jag har tänder som tevez (okej, inte som tevez, men mer tevez än innan). ja, festen på sofiehem skulle kunna vara helt jävla usel, men icke. den bjöd på lite punkare och skit, men jag försvann rätt tidigt. gänget jag var med kände sig inte välkomna och i fölägningen gör det mig ovälkommen. festfixarna kan dra åt helvete.

vi hamnade på något matställe på ålidmen, jag visste inte riktigt var. är det viktigt? nej.
jag och joel hamnade i filosofiska diskussioner som möjligtvis retade skiten ur övriga, men är det viktigt? nej. de behöver inte vara med om de inte vill. det handlade om definitioner och annat vi just studerat. diskussionen ledde ingenstans. är det dåligt? nej. att veta att diskussionen inte gav något riktigt resultat är ett resultat man kan vara nöjd över.
jag hoppas bara att inte kattis eller basketjossan (ålidjossan, ja, hon kallas oftare så av bronx) inte tog illa upp.

min slutsats är att man inte kan definiera saker, ting, begrepp, whatever, utifrån något annat än sig själv. att definiera sig själv blir i sin tur jävligt svårt, om inte omöjligt.
det jag uppfattar som rött kan någon annan, eller alla människor, uppleva som blått, men jag kommer aldrig att veta det för så fort de talar om blått kommer jag att förstå det som rött. ni får ursäkta den något förvirrande användningen av färger. rött uppfattar jag på ett sätt och det innebär inte att andra, eller alla, uppfattar det som det jag kallar för blått. så kan det gå, så går det.

skulle vi kunna anta att en människa utan syn, hörsel, känsel, smak eller lukt skulle kunna uppfatta något sådant?
nej, ingen kan föreställa sig detta för denna fråga har aldrig ställts till en människa utan syn, hörsel, smak, lukt eller känsel. ni kan själva studera frågan. om ni känner till någon sådan så säg till först och då kommer jag att ändra mitt resonemang. jag känner inte till något sådant fall, men det innebär inte att jag kan avfärda möjligheten, vilket i princip leder oss till en något dålig slutsats. det är en god slutsats. den kan tolkas som något cynisk, pessimistisk, negativ etc. för mänskligheten, men vad fan! jag ser ut som tevez i käften. det är möjligtvis orättvist jämtemot tevez som är ett helt helvete i käften, men jag är värre än innan och kommer att vara så i två veckor framöver.

mitt sjävlförtroende fick sig en törn. jag avskyr det. jag har varit mobbad för mina jävla tänder i fyra år ( i grundskolan) och jag bär fortfarande ärr från det. jag vill inget hellre än att ha hela tänder. det är lätt att säga nu. får jag välja väljer jag nog fred på jorden, massdöd i afrika, sydamerika och östra asien, eller ett stopp på klimatförsämringen. att kalla det klimatförändringen är fan att gapa efter lite för mycket, förändring kan trots allt innebära något gott, inte sant?

dagens spår: the mighty stef - i love you