dropparna faller och fallerar
10.11.
Ibland vaknar jag med en melankolisk nedstämd inställning till världen.
Känslan i the Drips.
Känslan av att inte vara närvarande.
Känslan man får av att sitta och häcka på ett kontor 30 km bort.
Många gånger önskar jag att jag var någon annanstans.
Det är ensamt. Jag avskyr egentligen det ordet. Det känns som en förlust.
Jag tog tåget till New York i natt. Tåget gick genom grönskande deltaområden. Med vass. Jag hoppade av långt ifrån stadskärnan i de sunkiga förortsområdena. Det skulle vara en blixtvisit. Jag hade bokat ett hotellrum närmare Manhattan, men tänkte att jag inte hade tid att leta upp stället. Gick istället in på första bästa sunkhotell jag kunde hitta. Pojken bakom disken såg ut som en smutsig blandning mellan Pete Doherty och Umeå-Pete. Jag frågade: "Do you have any rooms available?". Pete svarade: "Yeah, of course". "Then I want a room" svarade jag. Pojken hade en grön kostym med guldknappar och matchande hatt. En liten piccolohatt. Över näsan satt en anordning i genomskinlig plast som täckte hans näsborrar. Det var kanske för att hindra honom från att dra linor, eller var det en grej astmatiker kan ha.
Det var en öppen restaurant i anknytning till entrén. Från några bord ganska långt bort längs ett räcke som sträckte sig rakt igenom restauranten satt det ett par korpulenta herrar boffande på sina feta cigarrer. Hela hotellet hade en kuslig, ödslig känsla över sig.
Jag och Pete satte oss på altanen. Vi tände rökte cigaretter. Jag frågade Pete om han ville hänga med in till N.Y. Han svarade att han inte kunde lämna hotellet. "I need the money. I'm a smoker". Pete fortsatte "I've never been a big city guy. When I was a kid we always went to the mountains up north in Canada".
Jag sade adjö till Pete. Stal en motorcykel och körde mot Manhattan. Korsade Hudsonfloden på en av broarna.
Storslaget.
Höga hus, färgglada affärer, stim. Stimuli. Jag slängde ifrån mig motorcykeln. Manhattan överaskar en. Det går mycket snabbare än hjärnan trivs med. Jag rumlade runt. Till slut hamnade jag på en uteservering mitt emot Central Park med Vikard. Jag skulle ta flyget hem och frågade om vägen.
Till höger.
Dagens spår: the Drips - 16 16 6
Ibland vaknar jag med en melankolisk nedstämd inställning till världen.
Känslan i the Drips.
Känslan av att inte vara närvarande.
Känslan man får av att sitta och häcka på ett kontor 30 km bort.
Många gånger önskar jag att jag var någon annanstans.
Det är ensamt. Jag avskyr egentligen det ordet. Det känns som en förlust.
Jag tog tåget till New York i natt. Tåget gick genom grönskande deltaområden. Med vass. Jag hoppade av långt ifrån stadskärnan i de sunkiga förortsområdena. Det skulle vara en blixtvisit. Jag hade bokat ett hotellrum närmare Manhattan, men tänkte att jag inte hade tid att leta upp stället. Gick istället in på första bästa sunkhotell jag kunde hitta. Pojken bakom disken såg ut som en smutsig blandning mellan Pete Doherty och Umeå-Pete. Jag frågade: "Do you have any rooms available?". Pete svarade: "Yeah, of course". "Then I want a room" svarade jag. Pojken hade en grön kostym med guldknappar och matchande hatt. En liten piccolohatt. Över näsan satt en anordning i genomskinlig plast som täckte hans näsborrar. Det var kanske för att hindra honom från att dra linor, eller var det en grej astmatiker kan ha.
Det var en öppen restaurant i anknytning till entrén. Från några bord ganska långt bort längs ett räcke som sträckte sig rakt igenom restauranten satt det ett par korpulenta herrar boffande på sina feta cigarrer. Hela hotellet hade en kuslig, ödslig känsla över sig.
Jag och Pete satte oss på altanen. Vi tände rökte cigaretter. Jag frågade Pete om han ville hänga med in till N.Y. Han svarade att han inte kunde lämna hotellet. "I need the money. I'm a smoker". Pete fortsatte "I've never been a big city guy. When I was a kid we always went to the mountains up north in Canada".
Jag sade adjö till Pete. Stal en motorcykel och körde mot Manhattan. Korsade Hudsonfloden på en av broarna.
Storslaget.
Höga hus, färgglada affärer, stim. Stimuli. Jag slängde ifrån mig motorcykeln. Manhattan överaskar en. Det går mycket snabbare än hjärnan trivs med. Jag rumlade runt. Till slut hamnade jag på en uteservering mitt emot Central Park med Vikard. Jag skulle ta flyget hem och frågade om vägen.
Till höger.
Dagens spår: the Drips - 16 16 6
Kommentarer
Postat av: KK
Väldigt J.D. Salinger... fast inte lika bajsnödigt.
Trackback